Några bekanta till min far kommo vid middagstiden och buro ut mor med kistan, som sattes på fattigmans likvagn. Mor hade aldrig gjort buller af sig i lifvet, hon skulle ej heller göra det i döden. Först då vi skulle bege oss af till det sista hvilorummet, bröt jag den fagra rosen. Det var en disig och kall dag, så att jag gladdes öfver, att dödspromenaden gick temligen fort för sig. Presten kastade de tre sköflarne mull öfver kistan och följde strängt de reglementerade orden; ej ett ord mer, ej ett ord mindre. Bara eu fattig gumma får, hvad lagen bestämmer, så får det väl vara med nådeskänken. Då Fader vår och Herrans välsignelse lästs, och begrafniogsherrligheten var lyktad, tog jag fram min ros och kastade den med en sista kyss ned på mors trånga boning. Hon låg der så vacker; det röda tog sig så bra ut mot det svarta; glädjen ler också fagrast på sorgens och allvarets botten. Jag lutade mig öfver grafven. Miaa tårar runno. I detsamma blickade solen fram. Strälarne lekte muntert bland grafvarne, och en af dem hoppade, vig som en dödgräfvare, ned i grafven, dansade kriog rosen, som han slutligen kysste. Sannolikt hade en af mina tårar tallit ned i kalken; ty strålen speglade sig i en klar demant i rosen. Jag tyckte mig se min mors anletsdrag och en röst hviskade i mitt öra. Hvarifrån den kom, vet jag ej; men dess ord stå ännu i denna stund inpräglade i minne: — Blif en god meuniska och en din moder värdig son, då skall glädjeus rosor evigt knoppas i hennes barm och hon skall der kunna bjuda dig en fridsäll bamn. Jag beslöt att följa röstens maning och svor en helig ed vid grafven att bli en man med godt samvete. Jag har bjudit till att hålla min ed, och då någon frestelste varit nära att bringa min föresats på fall, har tauken på rosen i grafven åter fört mig tillbaka på det rättas stråt. — Ja, det är hela historien, slutade gubben Bergqvist, som likväl tillade: Och nu gör jag mig och min mor, jag vet det, ett nöje med att drage upp rosor till julafton, hvilka jag fört med mig jämte litet annat till någon behöfvande familj på denna kväll. Så gör min mor godt ännu genom mig . . . Men nu äro vj framme. Jag skulle bedja er stiga upp, men ni har naturligtvis andra och trefligare ställen än hos gubben Bergqvist att välja på. Farväl med er! Bubben tryckte min hand och gick in till sitt. Han ligger nu sjelf i mullen, men rosor växa på hans graf, och mången förr behöfvande, som han hjälpte, vårdar sig om dem. Sa kan man bereda varaktighet åt sitt minne. (Slut.)