ryckte till mig krukan: men det var ingen glädje med den mera. Blombladen hade fallit af. och min mors fröjd öfver rosorna var slocknad. Händelsen hade emellertid djupt inverkat på henne. Lifstråden var skör nog förut, men ännu skörare blef den nu. Hon började tala oredigt, febern tilltog och hon greps af yrsel. Far min hade somnat, Jag släpade honom åt sidan. Då doktorn litet sednare kom, visade hans bekymrade anlete att här ej var någonting att hoppas. — Stackars gosse! sade han till mig. Bered dig på det värsta. Du skall snart stå öfvergifven och ensam i verlden; men låt då din fars exempel vara dig en varning. Gud vare med dig under den kamp mot lifvet, som nu väntar dig. Fram mot midnatt slocknade också den matta lågan i hennes lefnads lampa. Märkligt nog, var jag ej rädd, fast döden nu bodde här inne. Ljuset hade brunnit ner: men stjernorna strålade från den molnfria himlen och blickade in till mig. Jag ställde mig vid fönstret och skådade ut i nutten, i hvars af månens bleka skimmer belysta dunkel jag tyckte mig se min mors gestalt sväfva upp mot högre rymder, tills den slutligen försvann för min blick, uplöst i afståndets förtunning. Vet var långesedan jag tänkt på Gud deruppe; men nu gjorde jag det. Jag föll på knå och bad. Hvad bad jag? Jag vet det icke; men jag vet, att jag bad, och mitt inre säger ännu, att min bön hördes af den, till hvilken den var ställd. Slutligen somnade jag och vaknade först