bohag hade mestadels bortsatts eller sålts, ty sjukdomen är en dyrhållen gäst i den fattigmans koja, som icke i helsans dagar beredt sig att möta pröfningarne i nödens stund. Förtretad slängde far bort penningpungen och såg sig forskande om efter något annat. Jag förstod hans afsigt. Han var utan penningar och ville nu skaffa sig något, hvarmed han i stället kunde komma åt bränvin. Det var nästan vilda känslor, som bemäktigade sig mig. Gatpojken fick åter fatt med mig. Förbittrad knöt jag händerna. Då fick far min, syn på den blommande törnrosen. Han närmade sig ranglande sängen, grep tag i blomkrukan och skulle aflägsna sig med dem. Jag gaf till ett utrop af våldsam vrede, rusade upp ville rycka blomman ifrån konom. Han såg först på mig förvånad; men då jag i min ilska öfver att ej kunna få tillkaka krukan, bet honom i handen, gaf han till ett vrålande af ursinnig vrede och sparkade bort mig. Min mor vaknade och betraktade med oredig blick far och son. — Borthyting! sade far, jag skall min själ klämma hjertsäcken på dig, jag, så att du lär dig respekt för far din, satunge! Och dermed höjde han handen, för att ge mig ett slag. Men jag hade ej för intet upfostrats i gatubragder. Jag vek undan, i det min mor utstötte ett sönderslitande skri. Vig som en katt, kröp jag mellan fars ben, snodde mig kring dem och drog honom i golfvet, hvarvid han tappade krukan. Rusig som han var, låg han kvar. Jag