Jag trifdes ej kemma, utan blef efter hand en riktig rånnstensunge, försedd med alla de olater och odygder, som utmärka en dylik. Jag snattade och ljög, och bragt, äfven å min sida mer än en sorg öfver min stackars mor. Af öfveransträngning och bekymmer insjuknade hon, stackaren, och blef alt sämre och sämre. Det var med saknad jag lemnade vaitt offentliga lifs; men jag kunde ej låta henne ligga allena ... och far min var som vanligt på krogen. Det led mot julen och svårigheterna tilltogo. Det blef knapt med bröd, och i samma mån äfven knappare med mors krafter. Ingen kan göra sig en föreställning, som ej sett det, huru djupt lidandet tärde och tärde. Hennes enda fröjd var att ha mig hos sig och att då och då betrakta en af sina blommor, en törnros, som bar rika knoppar. Under det att lifvet der sakta aflägsnade sig, svällde det återigen här. Kanske hemtade blomman riklig näring från den sjukas matta utandningar. Lif och död rulla som terningarne om hvarandra. En dag slogo rosorna ut. Det varen herrlig syn. Och hvad de doftade sedan i vår arma stuga! Jag måste flytta krukan bort till min mors bädd. Hvad hon gladdes vid åsynen af sina älskningar, hvilka kärligt smektes af hennes blickar! Det var på eftermiddagen. Hon hade slumrat in. Det var en djup sömn, som säkert skulle göra henne godt. Då kom far hem, drucken som vanligt. Han sökte något och fann slutligen min mors slitna penningpung Ack, den hade länge varit tom, och vårt