sent på morgonen. Då jag slog upp ögonen såg jag far sitta vid min mors dödsbädd och hålla hennes redan kalla hand i sin. Han insåg, jag märkte det, hela vidden af sitt elände. Jag ville ej öka bördan med några förebråelser, utan gick, sedan jag dock först vattnat min mors efterlemnade blommor. Vid middagstiden kom jag tillbaka. Far var derinne med snickaren, som skulle taya mått till kistan åt mor. Jug vände mig ännu en gång till blommorna. Det var mig, som om jag talat mel den döda. Nu uptäckte jag oväntadt, att på det törnrosstånd, som dagen förut vållat kamp:n mellan far och mig, fans kvar en svällande knopp, som antagligen skulle om ett par dagar gå i blom. Ni kan ej tänka er min glädje! Min mor skulle få sin törnros med i mullen. Men nu gallde det att så knoppen utslagen i tid. Mor skulle begrafvas på söndagen, det var sjelfva julaftonen. Jag vattnade blomman med ljumt vatten. Så fort en solstråle kunde smyga sig mellan skyarne och in till oss, flyttade jag genast krukan så, att den kysste knoppen. IIlela dagarne satt jag och vakade öfver henne, om nätterna kunde jag knappast sofva af väntan och oro. Slutligen randades julaftonens morgon. Den hade, såvidt jag mindes, aldrig mötts af mig med synnerlig glädje förut, ty den kvällen hade alltid föranledt upträden mellan far och mor. Men nu betogs mitt hjerta af onämnbar fröjd, då jag vid morgonens matta dager såg min knopp öpna sig och slå ut, så utt den frampå förmiddagen strålade i herrlig fägring.