Norrländska Korrespondenten – 20 januari 1872, sida 2

En julberättelse. (Forts. från n:o 6.) En blomsterbukett här i detta armodets hen, der det kanske icke fans bröd för julen, eller åtminstone icke annat än bröd! Var det ett hån? Jag knöt ofrivilligt handen ... men gubben Bergqvist log i detta ögonblick på ett sätt, som tycktes finna ett gensvar i ett leende på den sjukas läppar och i en tacksam blick. Det var ej något hån. En. skär rodnad spred sig öfver den sjukas kinder, dåahon af gubben Bergqvist mottog buketten, Han talade, och alt ljusare blef detleende, som drog likt en gryende morgonrodnad öfver detta nyss om så djupa lidanden talande anlete. Äfven barnen i vrån började lemna sin skygghet. Och denna blef helt och hållet förbytt i strålande glädje, då Bergqvist gick bort och öpnade den ena korgen, ur hvilken han tog fyra ljusstakar med redan isatta ljus, dem han tände och satte på det rankiga bordet, öfver hvilket han lade en snöhvit duk. Iaulrikar, knifvar och gafflar m. m. togos fram. Den andra korgen opnades. Hoilka stjernskott derborta i vrån! UHvilken fröjd på sjukbådden! Hvad den rosen doftade! Flera karotter sattes på bordet, locken aflyftades. Ah! hvad det ångade från lutfisken, från potatisen, från gröten! Och så en flaska godt vin för den sjuka! Det glindrade så vackert i glaset, då gubben räckte det med en vänlig nick åt den sjuka, som sakta tömde det.