Norrländska Korrespondenten – 20 januari 1872, sida 2

Bland gammal dags dårskaper i wårt land fom ånnutemärttigt nog ej blifwit afskaffade, är det den lbjliga etikett, fom anses böra omsorasfullast i aft tagas wid beröringen imellan folket och funas ligheten, hwilken å nyo ådragit fig någon upmärt samhet. När man i Posttitninaen läser att k. m:t behagat mottaga deputerade af rikstagen hwilla anhållit att Hans M:t måtte utse t. ex. talmän, tyder man fig känna den unkna luften från det för wissa jorrade enwäldets arafkammare och man frågar fig med en wiss häpnad om högsta wedere börande tro fia funna inbilla allmänheten, att ret skulle liaga i k. m:ts skön att ej behaga mot tuga ofwantytda reputation eller att ej täckas bir salla dess anhållan. Enligt manligt plebejiskt språkbruk anses ten til hwilken en anhållan ställes ock ega makt att rensamma afslå, men alla weta att grundlagen ej lemnar k. m:t en sådan maktfullkomlighet och hela uttrycket synes derför blott bibehållas för att dermed flå blå vunfter i ögonen på allmänheten — hwilket imellertid är owärdiat. Obekanta fom wi äro met hofspråket och def ceremoniösa stujtningar weta mi ej om det fal anses ligga någon högre grad af aktning i be ordalag fom begagnas rå det gåler Första fame maren, men äro starkt böjda att tro det. Det beter nämligen om denna att E m:t tädteg utnämna till tolman br den oc) ven, men om An: bra kammaren säges att k. mit bebagare i nåder utnämna dess talman. Skall detta månne bland annat betyra att den folktwalda fammaren är i större behof af kungl. nåd än ten Första, eller att k. m:t perna är wihlia låta nåden öfwerflöda få mycket mer just imot de 112, fora i fiol fyns bade få grufligen; eller är det — nonsens? Om någon nu tyder att dessa anmärkningar röra nog obetydliga oc futtiga saker, wilja wi deri gerna instämma under den glada förhoppning att wårt officiela lif snarligen skal bortlägga alla futtigheter. Teater. J morgon gifwes härstädes Järnbä— — ns A MO KA SR