Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1872, sida 2

wärsta onda man kan göra en menniska, är att angripa hennes goda namn och rykte, litsom foäfaven fade till fin hund: jag mill ide flå dig och ide heller banna dig, men jag ffall gifwa dig ett fult nomn. Alla äro icke tjufmar, fom hundar ffälla på, men de behandlas i allmänhet fom om de wore det, ty mwerlden tror i allmänhet att det ide röfer af en brand utan att det finnes eld i den, och hwad hwar och en säger, måste wara sant. Lå tom oss derfsöre wara försigtiga. få att mi ide ffada wår nästa på ett få ömt ställe fom Hans goda namn och rylkte, ty det är fmårt att få rent det, fom en gång blifmit nedsudladt, och då en person en gång blir noterad i allmänhetens swarta bok, äv det owist om han någonsin kommer dån igen. Om wi milja wara säkra på, att ide tala i otid, är det bäst att tala få litet fom möjligt, ty om alla menniffors synder delades i twå högar, sknlle den ena högen wara synder, fom begåts med tungan. Om en man ide fyndar med ord, då är han en werklig man och också i stånd att tygla Hela famhället. Pratmakare af båda könen! Upphören med det skamliga tilltag, som benämnes örontassel; waren ide längre djefwulens blåsbälgar, fom blåsa På 0 enighetens eld. Låten bli att sätta folk i lufwan på hwarandra, Will man ide ffära spetsen af fin tunga, bör man åtminstone krydda den med nådens jalt. Prisa Gud men oc bry dig mindre om din nästa. Hwarje gås kan kackla, hwarje fluga fan fin na en öm fläck, hwarje tom tunna fan gifwa ud ifrån fig, hwarje tagg fan rifwa en menniskas fött. Jnga flugor stola flyga dig i halsen, om du Håller igen munnen, od) intet ondt tal komma derur. Tänk mydet, men tala litet. War rask i ditt ar. bete och långsam i dina ord; framför alt: bed wår Herre att sätta ea waktare öfwer dina läppar.