Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1872, sida 3

Hwarjehanda. OÖOdså ett släl. Några unga herrar, fom sent en afton tommo från ett utwärdshus, wille taga genwägen öfwer sjön och skaffade fig en båt. En af herrarne, fom tagit platå i aftern, föll öfwer bord, men roddaren wände ej för att rädda honom, Högst förbittrade befallde de andra honom att läge ga bi, för att föfa berga den simmande. — Ah, fwarade roddaren helt lugnt, han bergar fig godt, han är redan få pin full, att inte en wattendroppa går i honom. D. i stället för m. EStall du inte hälfa på dina bröder ? frågade en mycket upprymd herre fin betjent på wägen från ett gladt log, då de mötte några swin, — Det går med herrn alldeles som det gick med mig, då jag war boktryckerilära, swarade betjenten. Koftsörwandterna gåfwo mig mer än en fittopp, för det jag ständigt satte ett d då jag skulle sätta m. Hotande. En advokat började en gång sitt förs swarstal för fin klient med följande ord: Liksom Xerre8 betalde öfwer en armee, som beftod af en million soldater, behöfde jag en million ovd. .... — Nej, Ä all del, afbröt domstolens ordförande, förffrädt 5 öfver advofateus inledning, fommendera straxt framåt marsch, wäglaget är alldeles ypperligt. Träffadt. Ett fruntimmer frågade en läfare, hus ruwida han ej trodde att de fmå fruntimmersjats tarne förorfatada blodkongestion åt hjernan — U nej, swarade läkaren, fruntimmer, som hafwa någon hjerna, begagna ej dylita hattar. Fin pik. En person, som på en maskerad war kostymerad som skjutspojke, erhöll följande fråga: SHör på min gosse, har inte du sljutsat för mig? — Det fan nog hända, swarade pojken, jag har i många år tjenat pos fånggevaldigern.