Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1872, sida 2

och fåror och skrynklor gåfvo derät barkens stelhet. Den gamle var alltid väl klädd, fin och putsad. Intet damkorn syntes på hans rock och hans hatt blänkte städse glänsande. Då man anmärkte detta, såsom något ovanligt för gamla ungkarlar, kunde han säga: ÖDen romerske vise såg lifvets lycka i karmonien. Jag gör som han, och då jag söker att hålla min inre varelse putsad, hvarför skall jag då ha den yttre neddammad? Jag skulle tro, att vår Herre, som sjelf är Harmonien, håller stoftgrandet jorden på verbörligt afstånd och icke tillåter det, såsom Satan en gång i förtiden, komma sig i ögonen. Bergqvist älskade blommor. Han hade i sina rum ett riktigt orangeri. De påminna mig om lifvets slut och lifvets förnyelsen, sade han, vock den påminnelsen är nyttig. Se den der törnrosen! Huru hon doftar i sin fägring ! Men i morgon har hon kanske fällt sina blad och är ej mer. Hon har gått till hvila, dock för att sedan vakna upp till ny fägring och nytt doft . . . Hvarken ni eller jag äro några krukor. Menniskan är ej heller någon kruka: hon är blomman sjelf .. 1 Gubben hade sina sidor, såsom ni finner, och var en mycket egendomlig personlighet. Det är några år sedan. Jag begaf mig en julafton ut i staden, för att göra några slag igenom densamma. Det var en vana, som jag älskar. I de rikaste kvarteren dröjer jag likväl icke länge. Der strålar visserligen ljus från präktiga kronor och hundradetals maskerade per