Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1872, sida 2

En julberättelse. Gubben Bergqvist var en riktig enstöring. Han skydde ej umgänget med menniskorna, men han sökte det icke heller. Jag har ej tid att bli förargado, svarade han ibland, då man sporde honom om orsaken till hans smak för ensamheten: pPoch jag tycker icke om frågoro. Gubben Bergqvist hade nästan ingen känd vän, men icke heller någon fiende. Det fins få menniskor i lifvet som kunde säga detsamma. Yag är son till en vagnmakare och vet att hålla mig vid hjulnafveln. Der är jag i lugn. Utanpå hjulen kommer man alltid myeket i dyn, sade gubben. Gubben ansågs för en rik man och anlitades ofta med listor och dylikt. Han skref nästan alltid på och gaf ofta hederliga summor nog, samt alltid med utsättande af hela sitt namn. ag kan gerna sjelf tala om att jag skänkt de styfrarne, som att någon annan skall göra det,op menade han. Det oaktadt eller kanske just derför ansåg man den gamle för snål. Han gaf endast, då det gällde att lysa, sade man; men hjelpte aldrig annars dem, som vände sig till honom. Han sporde mig en gång, om jag hört detta omdöme om honom. Jag gaf ett jakande svar, hvarpå han inföll med ett leende: De ha rätt, jag är snål; men kejsaren skall nog få sitt och Gud sitt . . . jag skall ärligt betala min skuldio Hans utseende var dervid så allvarligt, att ag förvånades och betraktade honom forskande; men hans anlete var skrynkligt af ålder,