Norrländska Korrespondenten – 13 januari 1872, sida 2

Versac gick in i sidorummet, borstade i hast sina kläder och putsade sitt skägg, och tog sedan sin tillkommande svärfars arm, för att gå med honom tilll ministern. I förmaket hälsade Versac till höger och venster och upförde sig alldeles som en berättigad, erkänd favorit. Sedan han fått den gamle herrn placerad så mycket möjligt var bland de främste, lät han anmäla sig hos kardinalen och inträdde med stor säkerhet i hans rum. Så snart han sett dörren stängd efter sig, förändrade har helt och hållet ton och närmade sig ministern med största underdånighet. Ers Eminence, började han med en djap bugning, har varit så nådig, att observera mig bland de personer, som göra er sin upvaktning, och har i går till och med benådat mig med några ord. Det är riktigt, chevalier! svarade kardinalen. Efter ett så utmärkt bevis på nåd vågar Jag hoppas, att Ers Eminence icke skall vara obenägen att skänka mig er höga bevågenhet. Jag hjelper alltid gerna konungens trogna tjänare, svarade kardinalen. Då tror Jag, att ingen har bättre tillträde till er nåd, ty beständigt har min familj .. . Intet om er familj, chevalier! Säg mig hvad ni önskar.? Jag ville underdånigt bedja ers Eminence göra min lycka. Er lycka! utbröt Mazarin öfverraskad och kastade en misstrogen blick på chevalierns icke längre nya drägt. Min lycka skall hvarken kosta Hans Ma