Norrländska Korrespondenten – 13 januari 1872, sida 2

den gamle köpmannen i sin bästa ståt. Som dörren var oläst, inträdde han, utan att hejdas af någon, och blef högst förvånad öfver att finna chevaliern vid denna tid alldeles klädd i sin bästa sömn. Bullret då den gamle inträdde väckte den sofvande. Hvem är det?? ropade han, farande upp och gnuggade sina ögon. Hvem vågar komma oanmäld i min sängkammare? För en sådan vårdslöshet skall jag ännu i dag jaga alla mina betjenter på dörren; de äro slynglar alla. — Ah, fortfor han, som om han först nu blef riktigt vaken och kände den inträdande, är ni svärfar? Ja, blif icke ond för att jag kallar er så, ty ni kan vara öfvertygad om att ni skall bli det. Ni ser i mig den olyckligaste menniska i hela konungariket Frankrike och Navarra. Min Gud, hvad stora herrars gunst stundom är besvärlig! Dom själf! Knappast var jag i går afton, så raskt mina fyra hästar kunde föra mig, kommen hit, innan en befallning från Hans Eminence bjöd mig komma till honom, emedan han ville höra min mening i en viglig statsangelägenhet. Jag har varit i ministerns kabinett tills i morgse klockan fem. Men vårt aftal i går står dock fast, och vi vilja nu gå till ministern. Jag går i de kläder, som jag nu har på mig, ty det skulle dröja altför länge, om jag först skulle kläda mig i gala, och dessutom har Hans Eminence befallt mig, att komma till honom utan alla ceremonier, som när man kommer till en vän. Jag skall endast taga andra stöflor: vänta ett ögonblick, så skall jag vara tillbaka hos er.