Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1872, sida 2

vDet hade varit oanständigt att göra besvär och begära kredit på en mindre summan. Men jag känner ju inte herrn ly vJa, jag känner inte häller herrn la vJIerrn får lof att ge mig någon pant ln yJu, gubevars, det håller uppe nu igen, var så god och tag det här paraplyet? Mitt eget paraplylo7 Källarmästaren kunde icke längre hålla sig för skratt, och utbrast sedan han skrattat ut: vIlerrn är mig en rolig kurre, och aldrig svarslös; jag bjuder herrn på alt sammans, om herrn vill gå in på den nästa källarn här på gatan, och göra på samma sätt! Det är en snål djefvul, den källarmädstaren l5 vDet är ledsamt, svarade gästen i det han slängde på sig sin rundskurna kappa, att jag icke kan göra herrn den lilla tjänsten, ty Jag har varit der på samma vis; och källarmästaren der så presis på samma sätt, som herrn, och derföre kom jag hit. yIlerrn sa sig vara brukspatron, hvad har herrn då för slags bruk, då herrn kan vara så utan kontantern. Det bruket att äta på kredit. Odmjukaste tjenare! och dermed var hau utom dörren. vSe, så ja, skrek källarmästaren, Kalle, spring efter honom och tag igen de 33 örena kontant åtminstone, som den skojarn strök i sin Jickuv. Åh nej! jag känner honom nog, han har rika slägtingar nere i landsorten, och kommer visst in i morgon och betalarp. (Slut.)