Norrländska Korrespondenten – 2 januari 1872, sida 3

Både kyparen och källarmästaren tittade upp med någon förundran, men den förre frumbar konjack. Man improriserar på det här riset, sade han helt långsamt, stegrande åskadarnes nyfikenhet, en litenv, nu slog han konjaken öfver kakan, hackade sönder denna med gaffeln, antände konjaken och lät ett stort snöfall socker utgjuta sig öfver d smått fräsande lågorna, som jag sagt, fortsatte han så här hjälper man sig på afalträge, och lagar till en provisorisk plumpudding?, Det var plumpt med socker åtminstonel suckade källarmästaren för sig själf. Finns det något godt, riktigt äkti och extra fint vin här? frågade gästen, lyftande något på näsan och öfverläppen, till tecken att han var en stor vinlä nyre. Ja gudbevars! Hautbrion? Nej, fy tusan! för simpelt. Ge mig en butelj Bourgogne. Källarmästarens mine klarna ånyo. Två glas, kypare, dricksglas nåmligen. Kuparen framsatte vinet och glasen. När det inte finnes några andra gäster, så är det ju värdens skyldighet att göra sällskap. Uller hur, herr Källarmästare, får jag bjuda på ett glas? Tackar aldra ödmjukast, svarade källarmästaren, med upplenad ton; men röt i detsamma barskt åt kyparen: tag hit ett par andra glas, de här äro ju inte rena riktiyt. (Forts.)