Norrländska Korrespondenten – 14 december 1871, sida 1

J åtta dogar bar mårt land haft en ny fripse minister, E. O. Wejdenhjelm, om hwitten äfwen rägeringens wapentragare inom pressen ej weta hwarken ondt eller gott. Mun hate ved wäntat fig, att t. er. Aitonblodet, fom i ministerkrisens dagar få strängt framböll ven politiffa anftänviabeten sasom en högst wigtig fynpuntt för berömantet af londtmannapartiets ledante mång lämpliabet för staterårstaburetterna, nu frågat fia slälf och regeringen, om det werkligen fon wara bolitistt anstänriat, att en man fom ej på ringafte sätt rotumenterat fin duglighet sättes i spetsen för ret repartement fom om häntder har wårt lants mesi brännande fråga. För wår det bettar aa wi tjupt den moisträfwighet fom på högsta ert wisat fia imot folkets oförtycbart uttalade wilja och hwaraf wi se en yttring såwäl i förre krigeminis:erns återtagande af fin portfölj som ock i ren i fråga warande utnämningen. Med eller utan stäl stau nämligen allmänheten upfatta det förra såsom ett uttryck af byräfratiff ömtålig. bet om egen matt bog regeringen cd) ett försök af densamma ott ftäda fig alldeles oberoende af riketagen. Men i länaden går det wål ändock ej för fix, att hrir statsråd ringatta rikeragens för: troende, helst efter de nra walen hela rifstagen men erkannerligen def första kammare torde toms ma att wisa en Helt annan oc) folklig fysionomi. Det närmaste befymret gäller imellertid frågan om wårt förswarswäsenres ordnande. Stal den regering fom förtlarat sig anse alla andra landgangelägenheter böra wita för denna, tunna möta solkombuden utan något förslag dessangående? Och om der icke detta kan, i hwilken rigtning kommer det nya förslaget att gå? Kriggminiftergutnämningen uplyser derom ingenting utan lemnar landet lvar i en owisshet fom är alt annat än angenäm. Om förre krigsministern Abetin ytrar Stodholms Ajtonpost söljande: JT repartementechefer hafwa på senare tider utwecktat en få outtröttlig wertsamhet och i sitt wärf nerlagt få mycken möra fom hr Abelin. Hans karaktär war i allmänhet herertig, äfwen om man ei allreles kan frikänna honom från en wass småsintbet och förföljelsetusta mot olika tånkande, som af honom kunde äåttommas. Deremot saknade han, litsom hela den ministår ban tillbörde, bwarje högre politiff och tymärr äfmen militärisk blid. Han såa aldria bwad klockan war slagen; och han kunde eller försökte aldrig upfatta den allmånna meningens gång, utan fom