Norrländska Korrespondenten – 18 november 1871, sida 2

wida öfwerträffat werkligbeten. Såront är före hållandet med de omrömen ni fäller. Slapphet ech likgiltinbet, säger ni. Dessa måste wål då, såwidt jag förstår, hafwa wisat fia dels emet medlärare dels emot lärjungar. J förra fallet är jan likwäl i tillfälle att till oc med me. relst jmwart på hwitt åragalägga, att jag gjort ide få litet — snarare få mycket, att ni men lita stäl kunnat förebrå mig raka metsatsen; och detta hate nog stett, om sådant passat eder bättre i slycke. Och änrock såger det sig sjelit, att af hwar i detta hänseende en Nektor gör minsta delen foms mer på papperet. Men kranke hor jag icke kunnat bota, icke beller bar det stått i min makt att swarswa till lärare efter den motell ni eller antra tibäfrwentyrs fortra. Met lärjungar! Ja, det war en tiv (ech kanske just samma tid, bwarpå ni syjftar), vå uti en til härwaronde Läroewerks-Collegium ställr skrifwelse blant annat en beskyllnina, som mycket litnar ten vi uttalat, gjortes mia. Den nållte lombet wid felande lärjungars bestraffning. Såäsom bewis härför åberoparee, deis-att jag ide tillelat firyt utan endast warnina inför klassen åt en lärjunge, som mid en termins början infunnit fia mir lårowerlet några tagar för sent, tels att jag envaft med en warnina inför några lärare hade bestraffat en annan lärjunge för en förment försrelse af helt olika art. Den, fom undvertednat skrifwelsen, blef, wid visitation inom lärewerket den 18 oftober 1870, af Epborus inför Collenium uppmanad att uppgifwa, om han bare några flera fakta att för sitt påstående åberopa; men så war ide bän: deljen. Ephorus bar altrig til mia uttalat nås got ogillande öfwer mitt förfaringssätt i de oms förmälra follen, ide heller i andra. Wid den pisitatien, fom ven af regeringen til förordnate OfmerzInipeftören för Clemenvtar-lärowerken i riket anställte härstädes den 3, 4, 5 och 6:te sistl. Oktober, ästade förrättaren, fom fare fig förut ega kännetom om nämnde skrikwelse med bir loger, att aenomläsa tefamma. Hwarken mot mir na åtgärder i öfrigt ej heller mot mitt förfaringssätt i de uppaifva fallen ajorde han någon erinran; men han yttrade, att jaa möjligen förfarit nog stränat mot ven sernare lärjungen, enär ens ligt bang (visitatore) uppfattning felet helt och bållet låge hos läraren. Det åår lätt, br revafk: tör, att klandra, der man ide mårdvat fia om att taga reva på de förhållanden man åberopar. Jag bar här — eburu motyilliat — anfört tet hufwudsaklina af alt, fom under en frart 26ärig werksamhet såsom lärare, hwaraf 17 såsom Rattor, blifwit met mia rå ofiticl wäg anmärkt. Att eljest manaa fel widlåda mina, erkänner jaa williat. Jag bar dersöre mångenaång untrat, huru det kemmer till, att i ett sambälle, der jag länge åtnjutit få mycken wälwilja, få mycket förs troende, få mycken uppriktig öppenhet, knappt näs gon enda någonsin enskilrt sästat min uppmärt: samhet på mina fel såsom Rektor Detta har jag förklarat få, att man bärmid tagit i betraktande den goda wiljan och befintliga förhållanden samt insett, att det mesta acda, fom en Rektor werkar i fitt fall, bwarken föres till protokollet eller funs göres i tidningar eler på gater och torg; men det finnes ändå, kännes ech erkännes i rättänkande merlärares, lärjungars ech föräldras bhjertan. Om ni, br redaftör, bade kånt blett en ringa tel af bwad jag efter bälta förmåga bjurit till, fastän ide alltid lyckats, werko, få skulle eder billighetekänsla hafwa förbjurit eder att uttala ortet: lifgiltia. Stapp war ide heller rätta ut trycket: ni skulle heldre hafwa feat: swag; tv swag bar iag nog städse warit. Denna Jwagbet wisar fia ide minst i mitt uppträdande mot ever; ty wore jag en krajtfull man, få hade ni uti wår strid sannolilt blifwit illa tilltvgad. Då ni emellertid märker och anmärker nägen mört del på taflan öfwer härwarande lårowerk, få kasta någonaång eter blid på re ljufare partis erna. Jag försäkrar er, att sådane finnas. Framför, br redaktör, til de mycket betydande och miatiga herrar och mån min uppriftiga an: hållan, att de ide länare innehålla fina anmärf: ningar emet min. Wilia de wälja ever tidning såsom organ för fina merdetanden, få står det dem fritt, i hwad på mia ankommer. 3ag förwäntar likwäl rå, att de, såsom mydet betydande herrar och mån anstår, upptråda med öppet wisir lika. fom jag bär ghör. Wilja re anlita eder penna, få fåg dem, att ret fött, hwarrå hon bittils anwändts, beröfwat mia möjligheten att funna hysa något förtroende till hwad hon framalstrar. Wälja re åter utwåaen att sjelfwe enslildt til mig framförua sina erinrinaar, så belsa dem, att te äro innerligt wålkomne, att jag med största tacksamhet will afböra deras andraganden, att jag skall uppbjuda al förmåga och egra det forgfälligaste bemötande att söka ästarkomma de rättelser re önska, samt slutligen att, enligt min åsiat, ett fåvant förtroendefullt merrelande i fråga om uns berwiening och urpfostran werkar wida mera gott 2 Anlita NorrIi Korresvp.