Norrländska Korrespondenten – 18 november 1871, sida 2

tslt( 71 4 11 (e— BM RT hö SR RARE antaga att retan i nu församlare folfrår (res publifens reprefentation), framitällning sker om totalt borttagante af Tranevaalnoterna ech bes gagnante för framtiden af endast metalllskt mynt. Meddelanden från allmänheten. Till Redaktionen af Norrl. Korrespondenten. Aupalles om iajorante I ever titatus al Jöljante: Herr redaktör! Det har ingalunda warit min afsigt att fort sätta striftwexlingen med eter, men i slutet af eter repltt på mitt förra Öenmäle bar ni framta. stat en ny tilvitelse, hwarigenom jag twingas att åter fatta pennan. Jnnan jag öfwergår till densamma, må jag med nägra ord bemöta hwad ni anjört om eder bhöglt puvata glärj tel. Nog hade ni, hr redaktör, handlat klokast, om ni affärrat renna Jråäxa på samma sätt som ans nonojragan neml. med den förhoppning, att suten må funna ordnas i godo. För att gifwa eftertryck åt de kraftord ni ans wånter, rubricerar ni ever fest som höpgit pris vat. Den war, hr red., lifta mydet och Ufa lir tet privat fom t. J. t. umnistersesten. TU ingens tera hate, säwitt jag känner, nägon aumän in: bjudning egt rum; begge höllos på ett allmänt ftäLe, begge asyftare glatjepitring öfwer en offent: lig tillorapelje; i begge fallen hate littäntante pers foner samlats. Anfer ni måhänta den omftändig: bet, att ett telegram til. nagon Stockhelmetidning ajsäntee, såsom bewis på den senares storre oj: fentlighet, få får jag upplysa, att detta icke sledde på grund of något gemensamt beslut wid tillsället, att ide jag afsandt telegrammet samt att jag till och med annn ide wet, hwillen detta gjort. Wid eter sest tjensigjorde i uället för telegram eder sturka fiämma; och när en glädjeyttring blir så högljurd som ever war, har ren, entigt min asigt, flelf aftlädt fig bra mycet aj fin Högjt privata natuv. För att utröna, om min uppgift möjligen war orittig, har jag tillsrägat jagegmannen och ter: mid försport, att jag werkligen begått ett misstag, fom jag är lita wllig fom styltig att rätta, Det war neml. ide wid gåendet genom förstugan Han hörde eder hålla tal, utan han befann fig i ett af sircorummen, men blef härunter få störd af den bullersamma glärjefelten, att han för att få wara i fred och för att flippa höra widare af samma slag aflägsnate fig. Ett fel war det wieserligen, att han ide hade stoppat igen öronen, metan han satt rer, ett jel måhända att han fann de anförta fentenserna så naiva, att han leende omtalade vem; ett fel kansle oc af mig menar ni, att atergifwa dem. War förwiefad, hr rerattör, att detta ide stett, rerest de rört annat än åsigter i allmänna ämnen och rerest re ide få til punkt och prida öfwerensstämt med de politista lärosatser, ui ofta förkunnat, att man maste antaga, att ni gerna såge dem upprepade. Meu ni jörnetar vem och dertill i få mustiga erdalag, att port folt ide plägar begagna tylika ens i ett enstildt samtal ännu mindre då man upptråter inför en almänhet. Till det nu anjörta har jag ide widare att tillägga än att jagesmannen bemyndigat mig för: tlara, att han är beredd att när fom helst laglis gen intyga, både att ever feft war buylerjam och att re anförda sentenserna vå af Herr Struve yt. trades. Ru wänder jag mig till den wigtigaste punkten i ever replit. Efter att hafwa klandrat mig i ans dra funttioner rittar ni fluttigen hufwuranfallet på mig såsom tjensteman. Då jag läste det vitdord ni här afgifwit, twetare jag, huruwita jag borde swara eller ej. Men setnare fallet skulle jag sannolilt en wacker vag fått höra: fe der, nu