Norrländska Korrespondenten – 16 november 1871, sida 2

utbredning. Odlingen bade ännu ide gjort nås ara nämnwärdare framfiea i flera af landets tva: ter, Joerten, fom mångenfiäreg nu bär rvifa fförs rar, war då en obebodd wildmark. Det är hörs of uppenbart, att, em indelninggmertet war wäl och synnerligen lydtiat afpassatt efter dåwarande förhällanten och ve utwägar, fom vå stodo wårt land till buts — hwilket jag ingalunda ämnar bestrita, — ret numera ide gerna fan wara ans vat än för inskräntt i förhållande til den ökare befolknina, fom bebor wårt land. OM om än intelningswerket, då vet danades, blef rättwist fördelatt på den jort, fom kunde bära det, är vet klort, att under tidernas lopp och under fort: ffrivunret of samhällets materiella utweckling o. vättwijer måste hafwa upkommit, hwillet ingen häller numera lärer bestrita. Annu ett fil synes mia tala mot indelningdverket och den förmenta lämpliabeten af rtess bi bebållande. Det fan nemligen anfeg8 twifmetaks tiat, om swenska folket i allmänhet werkligen by: fer ett obetinaati förtroende till denna militära institution. Ji, det kan till od) med wara twifw:l underkastatt, buruwida ens de, fom förswara detta aamla intelningewerk, hafwa ful tilit till tess förträfslighet, ty äfwen desse nödgas ju wid ata tillfällen, vå frå an härom på almar är å bene; erkänna, att tetsamma numera ide är fullt tillfredeställande; de uttala unterstundom temlis nen oförbehällsamt, att wårt nuwarande förswar år otualiat. Detta meraifwanrte utesluter misserltgen ide möjlinheten, att tet kan utweclas till någet bättre, men deraf framgår likwäl en Ytter: li ure bekräftelse på mitt påstående, att invelningawerfet ej är bra, sådant det är ech att ret ide i sitt nuwarande ffid eger sellets förtroende. Det tonal. förslanet ijwer emellertid uppets barliaen wid banden, att ufsiaten är att anwänta ten indelta folraten såsom unterbefäl och på sätt jaa länare fram skall åtagalågaa, kommer nästan heta ven indelta truppen att anlitas såäsom dylikt befäl. Wid såtant jörhållande ligger den frågan nära till hants: är tet sannelitt, att den indelta foltaten är tuglig och lämplia ott bildas till ber fäl åt bewäringen? Det fule wara lyckligt, om bärtill kunde swaras ja! Jag trer tet icke; mig fyneg, fom om man här på ten indelta soldaten Hälve större anspråk, än mon i werkligheten är berätti ar att hysa. Då man tager i betrattande det sätt, hwarpå den indelta seldaten antages i tjänst — att anskaffningen är beroende af den refryterinaefuldraeg gettfinnante och att all on: erning är till antagande att, i många fal åtmin: stone, jordengaren fäster jörnämsta wigten mn att jå en farl, som icke är för dyr och gör honom så litet beswär som möjligt —, inser man lätt, buru föga utsi t finnes, att den at krigsministern upaifna planen beträffande ten indelta soldatens framtita ställning inom här-ordningen skall lyckas såjom regel. För att han i någon mån ffatl funs na anwäntas säsom befäl, är det klart, att han måste underkasta fia en stränaare och mera all: warlig öfning, än ban för närmarande är förs pligtad att genemgå. Detta är lika säkert som det är wisst, att en ytterliaare utsträcknina of öfs ningyötiden är för den indelta folvaten motbjurane be, enär han genom ren blir förd i fin mwerffams het fom jortbrukare, hanttwerfare eller daplönas re. DÅ bärtill kommer, att belöningen för er i bans binäring i krigareyrket förwärfwad större of skiäliahet för honom är så litet leckande, att, om ban siulle blifwa korporal, de förmåner han derigenom minner genom en ringa tillökning i lön icke motswara hans arbetsförlust, medan han öfwades, eller de ökade göromålen i tjänsten, har den praftiska följden warit ten — åtminstone fänner jaa flera dylika fall inom den prcvins jag tilhbörer —, att soldater, fom blifwit befordrade till korporaler, anwändt alla möjliga medel att bluma till simpla karlar åter degrarerade OM om förhållandet warit såtant under nu aällande bestämmljer i affeende å öfninastid, aflönina och underhall, lärer vet wäl ide wara mycken antleds ning att tro, att den indelta seltaten skall blifwa synnerligen mera benänen att underkasta fia den sirängare och långwarigare utbildning, som enliat t. m::s förslaa skule komma honom till del. Ty ekonomiska fördelar, fom k. m:t, utöfwer den nors mala soltatlönen, 80 rdr i årlig lön jämte stuga cch några få kappland jord, mill beskära honom i utbyte mot te stegrade anspråken på hans fvali: fitatien — äro sannerligen ej upmuntrande för någon att af fritt wal eftersträfwa eller af ber skaffenhet, att de funna förmå ten, fom bar luft att egna sin åt krigareyrket, att wänra fin håg uteslutande åt militäriska öfningar. Nej, ban rit tar nog sitt sträfwande åt annat håll, der han bor större utsiat att förwärfwa en tarflia utkomst åt sia och de sina. (Forts.)