gadt antagande, att — grandet fins i hans öga, men bjälken i wårt. Hwilken lycka att hr B:s grand är få litet, att det ej starat bang syn utan lemnar honom obehindrad att alädja fia wid åfyr nen af mår bjälke! Ad hr B., om ni åndå wille gifwa oss få många bjälkar wi wille ha, hwad wi skulle bli tacksamma! Wi skulle bestämdt försöka, bur det kändes att wara Grosshanrlare och Dtil: lionär. Wi hinna ej befwara ata fem spörjsmålen, helst de kanske skulle leda oss i widlyftigheter; men wi få nrsäkta of dermer, att om redan en dåre tan fråga mer än tio wise funna swara; hwad skall ide då hr B. tunna förmå? Ockjå tro wi oss för i dag funna untflippa swaromals afgifwante genom att berätta eu liten historia, bes lysande ren första frågan. Det war en tiv, vå nagre mycket betydande och wigtige herrar och män i wår gota stad i tid och otid, när helst wi tillsälligtwis sago hwarandra, ifrigt och wältaligt upmanade of att ta i tu m d hårwaranre lägre elementarlärowerk, hwilket enligt deras utsago under en slapp och likgiltig rettors styrelse sjuntit få lägt, att de ej wågare sätta in sina barn der. Strängare omrömen om någon offentlig institution, än de fom tå säldes, ha wi aldrig hört; oh skarpare klander har ej tommit of till del än af dessa herrar, missnöjta med wår tystnad. De pästodo, äfwen re, att wi ej hade sanning till wart högsta mål; hwad säger månne hr B.? Skulle wi rå månne ha tjänat sanningen, om wi klandrat skolan? Eller skal man nörwändigt springa md ffval: ler och lvssnarehistorier för att få anses ba fans ningen till sitt mål. — Har ven äran att tom plimentera! Slutligen — wi böra ej underhålla en fåran inkvisitor fom hr B wära iunersta känslor —; hittils weta wi ej med oss att ha bidragit till den ysla litteraturen, men då wi sände hr B:s ar: tikel ner till tryckeriet, befarade wi, att wi skulle komma att anses skyldiga til utspridante af ufsel litteratur. Enkannerligen oroades wi öfwer det dåliga exempel, som i denna upsats lemnas, näml. exemplet af en offentlig man, lemnande gehör lör lyssnare!