Norrländska Korrespondenten – 9 november 1871, sida 2

inte bryr sig omet, hvarför rodnar hon då som en hummer ? För det jag skäms på majorens vägnar, brukade då mamsellen med stor värdighet svara. Hi, hi, hi, skrattade majoren och slog med två finger på snusdosan innan han tillät sm näsa njutningen af en efterlängtad pris: nu är hon för rolig; men jag säger nu till henne, som hon nyss sade till mig: besvara sig alt besvär i den vägen; det tjenar till intet, ty jag blir vid hvad jag sagt, att när man kommit till hennes år .. Major! jag tror gikten sätter åten! KHur har majoren dessutom läst sin bibel? heter det icke der att det icke är menniskan godt att vara allena? Och ändå vill hon lemna mig ensam, otacksamma ! Hvad hindrar majoren att följa mitt exempel? Gå och gift sig, han också ! Nå, min själ! om inte hon vore förlofvad, skulle jag tro hon vore stadd i friareärenden. Ar hon, med respekt sagdt, klok? Skulle jag gifta mig, jag, som i 70 år bevarat min ädla frihet och som under denna tid haft godt tillfälle att se hvad fruntimmer gå för — nej, pass, nun vän jag har också läst min bibel och der heter det: min son, om skalkar locka dig. så följ ieke — men det der språket måtte inte stå i hennes bibel ... Nånå — vi lemna saken emellertid iills nidare. Otaliga gånger hade detta thema blifvit varieradt mellan majoren och hans hushållerska, sedan denna fallit på den oförmodade ideen