Norrländska Korrespondenten – 9 november 1871, sida 2

fivilkendera? Detta ord hade väl hundra gånger blifvit yttradt af gamla major von Gruck till hans hushållerska, mamsell Brummer, en värdig afkomling af den ryktbara, hänsofna Greta Nylander. ?Ja, hade då mamsellen alltid svarat, när inte majoren, som är tjocka slägten till dem, vet hvilkendera han vill ha i huset, hur skall då jag, som är en oskyld, veta det. 7Oskyld — jaja, jaha, det forstås, men oskyldig är han ta mej skock miljoner inte, för det är just för hennes skull jag fått alt detta välsignade bråk. IIale hon nemligen varit en vettig menniska, som hade varit hennes förbaskade skyldighet, så hade hon inte rusat åstad och gift sig på gamla dagar, utan .. ?Nå, jag må säga, att majoren är ett mönster af artighet! Gamladagar! ja, det skall den säga, som kunde vara farfar åt mig. Jag får säga majoren, utt jag tar min välförtjenta lön här för att sköta majorens hushåll och inte för utt höra oartigheter. Dem får hon också på köpet, mamsell, jag begär ingenting jor dem Det är då ändtligen väl, alldenstund de ingeniiny äro värda; men jag tycker, allvar talitt, att majoren kunde bespara sig besväret, då han ser att ingen bryr sig om hvad han säger. Nu brukade mojoren skratta på ett högst förnärmande sätt och fråga: men om hon