Norrländska Korrespondenten – 4 november 1871, sida 3

att arbetspredukten blefwe derigenom mindre, utan kanske ofta twärtom. En annan talare anmärkte hårtill, att detta wäl kunde gåälla om werkstadsarbetet, men ej om fabriken. En minskar arbetetid mållade här ett stillastående ef de många och tyrbaro mafdhiners na, och arbetet wore här få beskaffudt, att det berorde på tiren, ty maschinen pinne fin gång, oberoente af den ökade kraft arbetaren kunde ins länga i sin förrättning. Äter en talare anmärkte, att det wisserligen more sannt, att en arbetsaifware icke kunde öka arbetslönen, men då borde ban wisa, att så wore fallet, genom fina böcker, i bwilket fall arbetaren nog fule nöja fia. Bättre more, att arbetaren singe en andel med i winsten, tå hang arbete stule gå mydet lättare, — Hwad fabritsarbetet anginge, så berorte det mycket på arbetarens flit och päpasslighet; fe t. ex. på ett bomulsspinneri: den ene bar alla fina spindlar i ordning, den andre låter ett par tre gå tomma. Aswen andra moschiner bero på arbetarens påpafiinbet, men huru skall ban lunna iatt:uga en sådan, tå hans arbete fortgår från titigt om morgonen till sent på kvällen. En gammal man, med lånat garåsprändt skänga och bög panna, inträdde och tor fin platå på för: sta bänken. Han upfattote ämnet, jasom hade det aällt arbetarens ställnina, i stället för arbetsinstälnina. Hans tal, afbrutet af suckar, andades ett djupt swarmod. Arbetarens ställnina, yttrace han, är tung, men tyngst rod den gamle arbetorens Han bar warit på en nerkstad i 10 a 20 är; han har netlagtt bela fin kraft i sitt arbete; nu är han gammal och trött. Han bar i hemmet en aems mal hustru oh barn, fom ännu behöfwa upper hälle. Titerna hafwa blijwit dyra. Han når till fin prinsipul och beter: pit mig en 50 öre mer om tangen, ty vet räder ej till för mig mat re 2 rer, Hyran stiger; liismedlen kosta mer än förr. Jag tan ej lefwa mer te mina på denna dugg: lön. — Swaret blir en axelryckning och ett Jag fan ej! Detta i bälta fal; men swaret fan ock bli: båll munnen. Är ni ej nöjd, fan ni gå er mög! Men han fan ej å fin wäa. Han ftår äter wir fitt arbete, men tankarne plåga benom: hwar skall jag få mut åt mia och te mina? Uudra tå ej vå, om arbetet blir tunat, mydet tuust, oc att altrig få böra ett upmuntrande ord. Jag smiter mina 99 jernstängaer gort och wäl men den 100:de blir bränd. För denna får jaa klander och bannor, men näset ber röm för te 99 kommar aftrig i fråna. — Man säger, att vet nu ej är sämre ån förr, och det fan wäl wara sannt. Men ffiuniden är ven, att tå tänkte jag ej på saken. Arbetaren war fom ett tanklöst lasttjur; ban ansåg att det skulle få wara. Men ou — vå jag börjat tänta; vå jag ej fan läta bli att tyda, det jan ide är ett djur, utan en förnultig menniska, vu har det blifwit mia swårt, ja, ret blir swårare med hworje dag. Det wore gott, om tet kunte bli bättre, ty tet måste bli bättre. Det är ej bra, vet är ej rätt, sasom det vu är. Detta forgena tal, fom tränad: diupt till åhö: rarnes hjartan, gaf tigtussienen en något förän: drad wändning. Nu framhölls arbetaren, fom utslites aenom det hårda, långa tagswerket, utan annan utsigt för åltertomen än — barracken på Stampen. Nu talates om arbeterskan på fabriten; hon arbetar i staden, men bor kanske i Mias jorna eler i Galakrogarne. Hou måste wara på fabriker kl. 1,6 på morgonen och får ei lemna den förr än EH. 8 på aftonen, och detta Jör 50 a 60 öre om dageu. Framför ult framhölls dock ten owånliga bebantlinaen, ide från prinsipalens sida, ty han tänner oss ej, men från de unders ordnade. Se der denne unge fine berren — jag bar inlärt henom i ret han wet, ty ban kände ingenting förut; men nu ör ban förnäm; fonmmer jag bang fina rod för nära, ger han mia en blid af föratt, fom tränger mig genom själen. Här talates tillika om uptridvet på Lorenzbera. Jag kommer vit med mia hustru, båda snygt fläds va, ty mi bafwa alltic welat hålla oss ortentliaa. Vi sätta oss på en bänk. Då fommer eu of res sa herrar, med servietten under armen, och säger: bär får man ej fitta, Wi så til en anuan bänk med samma paföljd. Så ock tiv den trerje. Jag behöfde hela min sielsbeherrsknina, för att ej flå ven slyngeln tin marfen — Ar vå arbetaren en förottlin warelse? År ret lättingen fom skall afe tas? År det då ide arbetaren, fom gifwit rifedomen åt ten ene och andre? Den fine lättinaen — återkom ofta i talet, men det war ocksä nästan det enda bittra ord, som fälldes. Det taltes åter om strekarne. Men för att funna bära tem, måste arbetaren först underkasta sig förfafelfe. 7Sa, man borde funna fwälta ett