Norrländska Korrespondenten – 4 november 1871, sida 2

Om barnsängshustrurs kyrkotagning läses i Framåt: Barnsängehustrurs kyrkogång är en fer, fom egentligen ide fan kallas skarlig, ehuru den föres kemmer den fördomefrie något enfaldig Den lår också sakna alt stöd af gållande kyrkolag, få att de kvinnor, som önska att undandraga sia densamma, ide riskera något slags påföljd sör fin uraftlåtenbet. Om wi ide äro illa underrättare, lär en och annan fwinna här i Malmö retan wisat mod att bryta den gamla, från mofaiffa relisiongkulten bemtate seden. Jngenstädes förekommer denna seremoni i witrigare form, än i wissa socknar i Harjagers bärad. En resande skrifwer derom: Jag bewitnade hären kyrkotagningsseremoni, fås van jag altrig fett ven på något annat ställe. Förs samlingens pastor marscherade med mälrviaa steg läångs stora gången iagenom den fullsatta kyrkan ned till den wiröpna kyrkodörren, der en kvinna — hustru till en ansedd bonde — knäföll, fom ret syntes, pa stentrappan; men måhända man bringat dit en pall. Under det pastorn läste upp den wanliga bönen, låg kwinnan ber såsom en arm botgörerska, och först när presten uttalat sitt: Hers ren bewore din ingång och utgång, fick hon taga platå i tyrkan bland hederliga församlinysbor. Jag frågade mina sjelf: war det för Herren i himten eller för den swarte herren, med kappan och handboken, fom hon få vjupt förörmjukade sig, och jag funte ide unvanffjuta wissa elaka twifwel, fom ide wero på fin ptats i vet åt ädla betrattelfer egnade rummet. Den qwinna, fom födt en fon eller totter, hwilken måhända en gång blir en prydnad för församlinaen, behöfwer sannerligen icke ligga på knä i kyrkodörren. Hon har fyllt sin bestämmelse och må snorare wisa sig stolt än före ötmjukad.