Norrländska Korrespondenten – 10 oktober 1871, sida 2

hennes sjukrum och sedan i familjens vanliga samlingsrum. Att äfven hennes anhöriga öfverkopade mig med tacksägelser och artigheter samt att jag blef rikligen betald för mitt besvär, faller af sig sjelf. I längden förekom det mig dock som hade det friherrliga herrskapet varit mindre angeläget om mina upvaktningar hos dess dotter, och jag var nog enfaldig att skrifva detta på räkningen endera af en öfverflödig granlagenhet å deras sida, som önskade att jag icke vidare skulle hos en redan tillfrisknad patient förspilla min dyrbara tid, eller ock en snålhet som fruktade att ännu ytterligare i pekuniärt hänseende visa sin tacksamhet. Ännu icke ense med mig sjelf antingen jag borde förstå eller icke förstå de mig omgifna vinkar, fortfor jag ännu med mina dagliga besök, då herr baron och landsköfdingen en vacker dag, i närvaro af sin fru, men också ingen annan, formligen bad mig uphöra med mina sjukbesök hos Nathalia, emedan han, som han uttryckte sig, i egenskap af länsherre icke med godt samvete kunde tillåta att jag onodigtris bortslösade min dyrbara tid, då säkert oräkneliga stackars sjuklingar längtade efter hjelp och hugsvalelse. Dessa ord, hvilkas rätta andemening jag var långt ifrån att fatta, hade dock på mig en verkan som jag har svårt att beskrifva. Jag bugade mig kallt och något stelt samt utbad mig att genom bud blifva underrättad i fall — hvilket Gud måtte afrända — något ytterligare sjukdomsfall skulle inträffa, då jag nu ej längre ville falla besvärlig med mina besök, hrarmed jag emelertid ej haft någon egennyttig afsigt.