Norrländska Korrespondenten – 30 september 1871, sida 3

Charad. (För Norrl. Korrespondenten af H. R—m.) J salen ljusligt dansmusiken klingar; Behagligt förd utaf sin älsklings arm Den sköna Alma sig i walsen swingar, Syffidiskt lätt, behaglig, ljuf oh warm. Hon hwiskar: 7O, min Axel, om jag finge Ånwid ditt hjärta ständigt hwila få, Som nu jag gör—med hwilken fröjd jag ginge Emot mitt öde oh min framiid då! du ler, min Axel, men din blid dod röjer Ett något, ad, jag wet precist ej hwad: Wår framtids hopp ej mera dig förnöjer, Din själ du twingar blott att wara glad. Det tydes, fom din blid du mile gömma: Säg, skall din Alma något ledsamt tro? Ad nej, låt of i walsens hwirflar glömma Den dysterhet, iom fan i själen bo! Dod nej, Håll upp! jag tan ej walsa mera, Mitt första lenar; mig ur walsen för. Om jag den mifter, hwilket nu är nära, Det till en vCenrlön i hast mig gör. Gif mig din avm och för mig ur salongen Till kabinettets ljufwa enslighet, Der, o min Axel, du af mig blef fången, Och du mitt andra fick med trofasthet. Då swor du, att din kärlek skulle blifwa Mitt tredje (om man dertill skref ett n); Men nu jag kan min oro ej beskrijwa, Jag känner ej min Axel mer igen. Min Gud, om du mitt hela skulle wara Jag ryser, då jag tänker deruppå. Dod mången wis jag härt den sats förswara Att Ulswen kan i fårakläder gå! Ordet meddelas i nästa n:r.