Norrländska Korrespondenten – 26 september 1871, sida 2

gen föga lockande till fortsättuing, men fortsatte dock : Personer finnas, som genom träget arbete och studerande erhållit förmåga att bestämma en god del af stjernornas storlek, deras ställning till hvarandra, deras rörelser och så vidare, de hafva ock, för att i lärda skrifter icke förblanda deras benämningar, kommit öfverens att gifva hvar och eu af de mera framstående stjernorna och stjernbilderna vissa namn. Ja, Oxa-Gustaf, han vet namn på dom altihop! afbröt Gustaf det lärda talet. Patron teg. Benägenhet att skylla på andra för att freda sig sjelf, då alt icke är som sig bör, finnes nog hos litet hvar, men hos Gustaf var den mycket utvecklad. Om patronen gjorde någon anmärkning på åkdon eller selar hetie det altid: Dä skedde, när patron körde sist!io — Dä hålet på fotsacken har patron brändt mä sin segarv, o. s. v. Ått det var hans skyldighet laga bristfälligbeter, som patron förorsakat, ville ban icke gerna inse. En gång, när patron hastigt satte sig i slädan, brast en under dynan lagd brädlapp och patron for till botnen af äkdouet. Hvad är det för uselhet du lägger i slädan ? röt patron helt törargad. Patron ä för tonger! svarade Gustaf helt lugnt. Alltid är felet patrons, det är klart. (Forts.)