Norrländska Korrespondenten – 23 september 1871, sida 2

och lagt i stadsfullmåkti es händer — om ten an: ere, att ingen rättelig grund gifwes för ett tylitt sammankallante af stadens inwånare, hwilka nu: mera ide ega laglig besogenhet att besluta om ftadens angelänenheter, ytrate de twifweleutan intet ennat än hwad rätt och sant war; men derom bar häller ingen och bestämtt ide hv Sundberg twiftat med tem ech deras afskjutna pilar gingo tersör äfwen längt på sitan om malet. De tydtes wilja spåra i hr Suntbergs wörtsamma hem: stälan en plan att writa beslutande-rätten ur starsfullmättiges händer till förmån för allmänna rårstugan, men näpget fårant hade helt wist förslageställaren alvrig tänkt på och ej häller witnade bang ord derom, Deremot wiue han ett allmänt sammanträte med statens inmånare — tet jade ban uttryckligen — för att om möjligt undwika att änyo frumkalla ett liknante stort och almänt missnöje fom vet, owilket wisade sig efter fjolå reta beslut om anslag til järnwägen; och att den: na bang begåäron nar fultomligt laglig inses bland annat teral, att Jtudofudmättiges hr ordjörande med anlerning deraf formulerade proposition å upskof. Detta infåg säterligen också rocenten hr Sew. Axel, ren tredje af talarne, ty ban lemna: de rättelingheten å jivo och sölte i stället att be: flå br Euurbera med inkonsetvens, it vet han dels erinrate om, att hr S i fjol utan betånkande röslat för anslaget, och dels, utgaende från det ogrundate och obewisare antaganret att afsigten med ett aumänt sammanträde enrast skulle wara att tonstutera tiuwaron af ett allmänt missnöje, för: klarate att för den, som i lithet med br S. på förhand wore wiss om retta missnöjes befintlixhet, wore ett allmänt möte fullkomliat öfwerflödigt. Förslaneställaren genmälte til vet första, julfomligt riktigt, att vet wioserligen war en stor skilnad mellan att bewilja ett anslag till ett företag, så storartadt och af få oberäknelig wigt fom byggan. re af en järnwäg mellan östersjön och wejterhaf: wet, för hwillet wäl större upeffringar borde och tunte göras och att å anrra sitan anslå just samma summa till ett betyrligt mindre och inom inskräntare gränsor lokalt företag. Den andra anmänfningen, fom hwilar på hwat i logiken false lag petitio principii, lemnare hr S. utan afseentre och detta med rätta. Utsånaen är bekant: stadsfullmäktiae wille ide bewilja ret för äntamålet nöriga upffofwet. War denna obeweklighet rättwis; mar den Hot? Wi tro: intettera. Ettenta plausibelt skäl för vetta beslut hade kunnat tånkas, men två ret aldrig anfördes och ej ens ans tyrdeg, torde det i werkligheten ide finnas till. Det skulle näml. kunnat wara en möjlighet eller, fom faart, täntbart, att hufwur frågan om anfla: act warit af den natur, att ett upskoj dermed på någet fött kunnat skada järnwägeplanen; föfom i fall mi derigenom tommit för sent att erhålla ans del i re tio millioner riksdagen anwisat till lån åt järnwägsbyggande bolag. J få fall ffulle ins gen kunnat untrå att respektera, ja sympatisera med sullmäktiges omhugsan för det wiatiaga före: taget och) man bade då alltit kunnat hysa det Ala: ra hoppet, att fullmäktiae beklagat det tiden ej medaåfiwe en wädjan till stadens inwånare. Men intet tylikt afhördes. Det bör ej wara obekant för den böna och makt: fulllemliga korporation, som lagen kallar stadefunmäktige, fom br S Axell i sitt ofwanberörda anföran kallat ett fåtal utwalde och fom på mer än ett ställe i wårt land kallas än penningfullmäftige, än re 100 eter be 27 o. w. s. tyranner, att ref stälninartill allmänheten i te flefta fall är alt annat än den önffmärda. Kommunalrrepesentationen, fom bortre wara all: mänhetens ombur, tar ofta nor på sig en min som wore bon dess herskarinna. Det öppna för: troende, fom bortre förena prinsipalen — allmän: beten — och hans fullmäktige, bar tywärr lemnat rum för ett ganffa starkt missnöje ä ena sidan och ett ide alltid wäl doltt misstroente å den andra. Orsaken bärtill liager otwifwelalktigt yvtterft i den orättwisa röstarund, fom följes wid malen af desja fullmäktiae. Jcke nog med att vet famösa 400 vera strecket beröfwar en del af stadens inmånare rätt och termed äfwen plikt att werkjamt intressera sig för kommunala angelägenbeter; ofwan om strecket fins den hundra grodiga röstskalan, denna föraktliga ytring af Swenska folkets eter kanske rättare de rötandes vang krina guldkalfwen. Tack ware denna widriga lag synes intresset för starefullmäktigewalen rundt om i landet på wäg att tö ut; tad mare ten kan ett kotteri, kalle man det banflisa etter hwad annat som helst, en: wältiat tillsätta wåra kommunala representanter, fom br S. Axell på mycket bättre skäl kunnat fal: