Norrländska Korrespondenten – 9 september 1871, sida 2

ge han är i tjenst; men han har i allmänhet icke något som fäster honom vid fäderneslandet. Den indelta soldaten har vanligen familj, och detta är redan en stor vinst. Den värfde deremot lefver ett lif för dagen. Stundens behof äro för honom alt; emedan han icke har någon framtid eller hopp att kunna genom arbete och sparsamhet tillkämpa sig en oberoende ställning, såvida han icke är en god arbetare, och då försöker han att så snart som möjligt komma ifrån krigstjensten. Under samtal med en mängd personer från flera regementen kan korrespondenten kommit till full visshet derom, att så väl i Sverige som Norge krigarens största olycka är att han icke eger någon framtid, att han saknar hoppet att kunna sträfva sig till något bätre, och att han sålunda formligen vänjes att lefva för dagen och att så litet som möjligt sörja för morgondagen. Jag hade ämnat att tala något om lifvet i lägret, de olika truppernas utseende m. m.; men så får jag i händerna dagens numiner af Malmö Nya Allehanda. Bladets humane redaktör arbetar sig stundem upp till en krigisk stämning och då rider han spärr emot dessa usjelfkloka herrar, hvars ideer antagits af odåsigheten och snålheten (håll till godo hr redaktör af Framåt!) I dag har bladets redaktör fått i sitt hufvud att kosmopoliter) och ) sadana som tro att Gud skapat alla länder och att alla länders innebyggare lika mycket äro hans barn och derföre våga tro att brandenburgare och skåningar kunna vara lika goda kålsupare, samt att tyskar, fransmän, ryssar och svenskar äro alla småländingar inför vår Herre. Red. af Framåt.