Norrländska Korrespondenten – 29 augusti 1871, sida 2

I lif och död pappa. Vi öfvergifva hvarandra aldrig. Aldrig?) Aldrig! Hvad har du väl, pappa, emot den hyggelige mannen. vKors så du frågar. En person, som växt upp liksom i en kålgård, som får svindel, när den ser ett riggadt skepp, som får vattenskräck vid en ankommande våg, som tror att förut är i sjöbotten och akterut i masttoppen; skulle jag ha en sådan måg?o Kärleken går djupare än till hafsbotten och högre än till masttoppen, pappa. Kärleken till en sjöman ja, eller också till en skuta, till min speljakt hvilken skall ta första priset i regattan här. Adjö på en stund, Clara. Jag skall ned för att utbreda vingarna på min sjöfågelv. Clara Stormbom var ensam. Liksom för henues namne sväfvade hennes tankar mellan hopp och vilirådighet. Åfven hon hade bittida på morgonen erhållit en biljett. Hennes Carls stil var det bestämdt. Biljetten hade följande lydelse: Hoppas, min Clara. Vi skola snart visa att din far, den euvisa landkrabban, har tagit sig vatten öfver hufvudet. Må hvilka landvindar som hälst blåsa, likt tvänne förenade vågor skola vi tillsammans gunga öfver lifvets haf. Din Carl. Detta var konstigt med besked. Att kalla en sjöman, hvilken slagits i öfver trettiv år med vågorna, för landkrabba, huru kunde det försvaras? (Forts.)