Norrländska Korrespondenten – 26 augusti 1871, sida 2

blef styrman och slutligen i år kapten på egen skuta, förtöjde och förtöjer på Östgötastranden under mellantiderna, af pur kärlek till sötvattenslukten, har en gång haft solstygu i Södra Amerika, men har vid Bråviken fått ett hjertestygn. Ja, Carl, jag älskar min Clara till raseri. Hennes ja, bär jag inuerst i mitt hjerta. Mea hör nu på satans funder: hennes far, en fördömd landkrabba — förlåt mig, Carl — har den fixa ideen att hans dotter skall gifta sig med en landtbrukare, en verklig landtbrukare, som blir sjojsuk endast han ser ett saltkorn i ett jumfrumått. Min Clara är här på landtbruksmötet, hon åtföljer sin far, den arge draken, hvilket forslat hit en tjur, mot hvilken Minotaurus är intet. Jag ämnar att deltaga i regattan här med en vågbrytare, som vunnit priset i Venedig. Se här min historiaDet andra är thesso likt, sade landtbrukareu. Förunderliga sammanträffande! Jag skakade skoldammet af mig mellan Bohusläns gråa fjällar. Som du vet har Bohuslän tacksam jordmån, ofantligt med mergel — och lera sen. Jag bröt och bräckte som Löparenisse. Mina åkrar, mina ängar växte. Men högt öfver alla andra växte — kärleken till min Clara. Den blef som Munchhausens turkiska böna: jag klätrade också upp både till måne och sol på den, sedan jag fått ja af min Clara. Men har du hört på argan list; bennes far är en gammal upblåst sjöbjörn — förlåt mig Carl — hvilken med mun och två fingrar svurit på att hans dotter icke skall äkta någon annan än en sjöman, en verklig sjöman, med sjögröna ögon och hvilken förtorkas den stund icke oseanen spot