Norrländska Korrespondenten – 26 augusti 1871, sida 2

din boskap långt in i Bohusläns omätliga skogar, alt under det du blåste på det bockhorn jag i en högtidlig stund gaf digi skolano. Lyckliga tider då, Carl la vJa, sorgliga tider nu Carlbho Jag önskade att jag aldrig lefvatv. Jag önskade att jag vore döds-. Nej, hvad tusan är det för klagovisor du upstämmer? trågade sjömannen. Hvad jämrar du dig för? frågade landtbrukaren. Har du varit käro, frågade sjömannen. Jag är kärs, sade landtbrukaren. Har du varit älskad tillbaka? Jag är älskad tillbaka??9 Har du varit så olycklig att . Jag är så olycklig att. Pappa sjelf önskar dig till Häcklefjäll? Nej, hvad i Häcklefjäll är dettap, sade Carl Ekskog, odu är ju jag och jag är ju du rakt upp i dagen. Här gäller att öpna sitt hjerta för hvarandra; dock icke så på stående fot. Det Lorentzbergska paradiset vinkar. Kom låtom oss begifva oss dit.o Ioom ett par minuter sutto de plötsligt återfunne vännerna vid ett glas nektarisk punsch. Man behöfver ej vänta länge på Lorentzsberg. Altsedan. Blondin gick från och till Lorentzberg på telegraftråd, tycker ej herr Graf om nägra längtrådigheter. Ja så, min kära Carly, tog sjömannen först till ordet, vi hafva således ej sett hvarandra, altsedan vi givgo tillsamman i skolan här i staden. Jag blef sjöman, for hela verlden rundt, såg menniskor i alla regubågens färger,