Norrländska Korrespondenten – 8 augusti 1871, sida 2

barnröster, hvarken träd eller blommor upplifvade scenen. Det var en gammal ståtlig gråstensbygnad. Oregelbuaden i utförandet, hörde han ej till något slags bygnadsstil; han var storartad och pittoresk, men hur kunde någon, som älskade den sköna, glada verlden, hafva valt en så ödslig fläck, då han ville uppföra en så präktig bygnad! Dock hade scenen sin egen, till en viss grad imponerande skönhet. Från husets fagad hade man utsigt åt ett vidsträckt haf, på andra sidan såg man blott den dystra enformiga heden. Vägornas skvalp mot stranden var det enda ljud, som afbröt den fullkomliga och obeskrifliga tystnad, som herrskade bär. Jag ringde på förstuguklockan, men ryste nästan till vid det höga klingande ljudet. Efter några minuters väntan öpnades dörren af en äldre man, antagligen en slags hofmästare. Han syates icke alls förvånad, utan bugade sig mycket vördnadsfullt. vNi är den dam, som vi väntade från London ? sade han till hälften frågande. vJap, svarade jag, jag är utan tvifvel väntad Haf den godheten att gå denna vägen. Jag skall uppgöra med kuskeno. Jag följde min ledsagare genowm en stor, präktig försal in i ett rikt möbleradt förmak. Här såg jag både harpa och piano. Detta lugnade mig något. Hofmästaren, jag hade haft rätt i sin förmodan, drog sig tillbaka, men återkom om en stund med en äldre dam, klädd i prasslande, tjockt, svart siden samt den allra näpnaste hvita mössa. Hon höll ett öppet bref i banden, helsade artigt och sade i det hon träd.