Norrländska Korrespondenten – 1 augusti 1871, sida 2

Alla dessa ögon, som betraktade mig, tycktes säga så, samt undra hvad som förde mig dit. Vara betraktelser afbrötos genom en skrifvares ankomst, som underrättade oss om att mr Wilson var färdig att nu emottaza oss. Efter någon öfverlägning beslöts, att vi skulle gå en i sender och i den ordning vi sutto. Sedan denna punkt, hvilken damerna ansågo högst vigtig, var afgjord, lemaade den första af vårt lilla sällskap oss med ett sjelfbelåtet, utseende liksom ansåge hon det ej ringaste tvifvel underkastadt, att ju hon skulle blifva den lyckliga. Hvad som egde rum medan de andra hade företräde, känner jag icke till; men slutligen blef det också min tur. Med hjertat bäfvande af hopp och fruktan och med tusende nya känslor, fördes jag in till mr Wilson. Jag såg framför mig en äldre herre med ett utseende, som vitnade om skarpsinne och förstånd: det uttryckte äfven välvilja; men hvad som isynnerhet fästade mia uppmärksamhet, var de klara, genomträngande ögonen, ögon, hvilka ovilkorligt skulle genomskåda alt; åtminstone tror jag, att alla mina känslor och tankar lågo i öppen dager för honom. Han bugade sig, när jag inträdde. Jag sade mig vara kommen i anledning af annonsen; och han lutade sig då tillbaka i ländstolen, liksom vore han uttröttad af hela affären. vJag måste låta er vetan, sade han slutligen, vatt jag ej varit i stånd att afgöra något med de damer, jag förut haft äran sev. vJag kan sluta till det deraf, att ni önskar se flerer, sade jag. (Forts.)