Norrländska Korrespondenten – 18 juli 1871, sida 2

med kalium beklädda pillret deruti. Kaliet dansade, skummande, bubblande och fräsande omkring fatet, som det alltid gör, och tycktes vilja förlora sig i vattnet, då till min förvåning och fasa en explosion egde rum, och en sekund derefter upplägade vattnet i en spöklik eldpelare, som nådde halfvägs till taket. För himlens skulllo utropade jag, släck dessa lågor, eljest fattar hela huset eld! Hade jag kastat pillret i fatet och det varit så fullt som ni semnade mig det, så skulle huset verkligen ha brunnit upp, svarade han lugnt. Alt lägre och lägre sjönko de blossande lågorna, alt blekare blef eldskenet, till dess elden slocknade och jag sprang fram för att se verkningen af förbränningen. Icke en droppe vatten fans kvar. Jag frågade darrande: Hvem känner denna fruktansvärda hemlighet. SEndast jago, sade han. oMen svara mig uppriktigt: Ar den icke pengar värd 20 Resultatet af vårt samtal blef att jag ansåg det vara en pligt att vända mig till några af de ledande männen i San Francisco och rikta deras uppmärksamhet på Summerfields märkvärdiga och ödesdigra uppfinning. En inflytelserik bankir, en biskop, en kemiker, tre universitetsprofessorer, en läkare, en domare och två protestantiska prester inbjödos att öfvervara ett nytt försök i större skala. Detta företogs på en liten insjö, nära hafvets strand, men skiljd derifrån genom en hög bergås. Sjön låg icke 10 eng. mil från San Francisco. Hvarenda droppe vatten var inom 15 minuters förlopp uppbränd. Vi gjorde alt för att lugna