Norrländska Korrespondenten – 18 juli 1871, sida 2

och de ter äro wäl wårta, att man på dem gfifwer akt. En betyranre ändring bar på sistone eat rum med tessa prestmöten, fom, ide ens be, funnat hålla fia fria från befmittelfe af tidens anda. Först och främst äterkomma re numera på bestämda tider och det beror ej lånare på bi: ffoparna8 gora wilja, om presterslapet skall träda tillsammans eller ide. Så skulle det t. ex. ide nu gå för sig, att som unter biskop Faxes tid i Lunts stift på 45 år endast twå möten hållas. Wåra dagars prestmöten hafwa wiraore blifwit mera nationella: hela den lärda apparaten har blifwit kastad öfwer bord, åfminftone hwad beträffar ve förr altid brukliga latinska synodaldisputationerna med tal bit oh tal dit — alt på latin. Modersmålet har numera kommit till heders äfwen bog presterna, hwilket bör gläådja oss få myc fet mer, fom mi wäl weta att orsaken tertill icke bör få sökas i bristande latinkännedom hos de wörriga fäderna. Tack ware denna reform kunna äfwen wi tette få godt af åtminstone de smulor, som falla från de lärdeg bord. Emellertid: ingen sol utan fläck. Så äfwen med wåra prestmöten. En stel högkyrkligbet, en wiss prelatensisk förnåämhet och rermed följanre ringaktning eller ätminstone förbiseende af hwad fom rör fia folkets själ, en ide fullt motive rad fiendtlighet mot wår tids reformatorifta fträfwanten på ret kyrkliga området widlåda tywärr! ännu de flesta om ide alla af dem. Men wi tunna ju hoppas, att detta skall förfwinna i mån fom presterna få ögonen upp för bwad derag frid tildhörer och hwad kyrkans sanna wäl kråfwer. Då wi sakna plats för utförliga referater, skola wi nöja oss med att ur dem uttaga det mest far rakterista och göra i dag en början med mötet i Westerås. Westeråsmötet roade fis til en början med elonomiska spörsmål, of hwilla endast det om af: löning åt adjunkter erbjuver någon pikant sida. Da wi ej lyckats öfwerkomma någon rerogörelse för diskussionen, funna wi ej afgöra i hwad mån förbudet mot att binda munnen till på oxen, fom tröskar, föranledt det fattade beslutet, att avjuntks tens lön skulle utgå med 300 ror i lägenhet der pastor bar 3,000 rdr, 350 ror der pastor har intill 5,000 rdr och 400 ror der pastors inkomst är öfwer 5,000 rdr. Oss förefaller detta såsom ett bewis på presternas ringakttning emot fina blifwande efterträdare och warande embetsbröder; litsom det owedersägligen är en skriante orättwisa att af twå personer md likartad uppfostran, lika bilrningsgrad, jamma samhällsstålning och lefnarsbehof, den ene, den yngre, kraftigare, arbetstugligare och som äfwen ofta får draga tyngsta lasset afspisas med en futtig dränglön, under ret den andre bar ftåtliga inz komster. Det hade icke warit prestmötet owärdigt att söka gifwa en anwisning, huru en adjunkt med 300 rerg lön — hwaraf antagligen minst hällten bör gå åt till inköp af de nyaste böckerna i teologi och dermed beslägtade ämnen — skall funna uppe hålla fig i denna jemmerdalen. Men det är wäl ide alldeles omöjligt, att de wörrige fåderna uppe täcka en förrömelsewärd Rommunifm i yrtansdet, att de skola af sitt öfwerflöd dela med fig åt fina betryckta embetsbrörer. Ej må någon emellertid misstånka att icke mötet wid sidan ar denna emsorg om köttet äfwen hands lade andliga angelägenheter. — Twärtom. Man bade tid att uttala en sträng förkastelsedom öfwer fofterlanveftifteljeng bibelöfwersättning, om af det skäl att orden epiftopos och pregbyter ver ide öfwersatte med biftop och prejt utan med jörsamlings föreftåndare och äldjte, wete wi ej. Förmodligen har dock denna wådliqa nyhet synts alt för mycket hotande för hierarkien. Slutligen förrömdes lekmannawerljamheten, den man förmenade jtå i strid med lutherst bekännelse oh ordning. Stackars Luther om han skulle wafna i dag och få se alt det elände som wåra prester wilja påbörda honom! Huru skulle han