Norrländska Korrespondenten – 11 juli 1871, sida 2

— Men om kapten får veta det? invände Luidgi, som brann af begär att antaga anbudet. — Ban skall icke få veta det, sade Maria. — Ni ausvarar mig derföre? — Ja, jag ansvarar derföre. Banditen lemnade sin bössa till henne, och sökte sig en så bekväm plats som möjligt. Tio minuter derefter förkunnade hans högljudda andedrägt att han ville draga fördel af den korta tiden innan dagningen. Maria stod omkring en fjerdedels timma orörlig på sin plats, derefter vände hon hufvudet åt det håll der banditerna lågo och försäkrade sig om att de voro försänkta i djup sömn. Då lemnade hon sin plats, gick så tyst och lätt såsom voro hon en ande midt ibland dem. När hon kom till Jacomo sänkte hon bössan och satte mynningen mot hans bröst och tryckte af. — Hvad står på? skreko banditerna yrvakna. Ingenting. svarade Maria. Luidgi, hvilkens plats jag intagit, hade glömt underrätta mig att hans bössa var laddad och då jag af förseelse kom att vidröra hanen med fingret gick skottet af. Alla lade sig ned och insomnade ånyo. Jacomo hade icke gifvit ifrån sig ett ljud icke en gång en suck: kulan hade gått midt igenom hjertat. Maria ställde Luidgis bössa mot ett träd, afskar Jacomos hufvud och lade det i sitt förkläde, som ännu var rödt af hennes sons blod, och gick utför berget.