Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1871, sida 2

Första frågan med anspelning på feparatiftrös relserna beswarades jakande af kyrkoherden Gran emedan, fare han, retan under kristendomens förs sta titer ogräs funnits inblandart bland hwetet på Guts sådedåter, och retta förhållande bate i trots af ulla ansträgningar för ogräsets bortrensande fortfarit änta till wår tir, som äfwenleres utan att lyckas med all kraft ständigt arbetare för detta måls minnande, och vet komme säkert att fortfara till den yttersta dagen, då Herren skulle skilja dem från hwarandra. De tiagade reröfwer att kyrkan hittills ej annorlunda än merelst förböner understört missionswäsendet och talare om nödmwäntigbeter att ej endast atib kyrkomötesledamöter utan äfwen till ritedagsmän wölja perjoner, fom wovo sant kristliat sinnade (d. w. s. säkra ftörjepelare för statskyrkan). Andra frågan beswarades af folportörerna fjoljwa sålunta, att brist råder i deras werfsamhet, och att denna förorsakas dels af deras olunnighet och ringa underbygnad, rels af litgiltiahet, dels aj ve binder, werldens barn stälde i deras wån, dels deraf att bland vem funnos äfwen personer, som för jordiska Jördelars winnande walt detta kall, och dels deraf att de stunrom befunnos i en och annan lärosats afwika frän hwarandra. Tredje frågan befwarates så, att inga nya fe minarier behöfdes, men de befintliga borte understötjas och rekommenderades främst f. d Fjellstedtffa skolan, men äfwen den Ablbergska i Småland och den på Johannelund. Kyrkoherden Thelberg och t. f. borgmästaren af Sanreberg redogjorde för deras organisation och etkonomiska ställning, hwaraf framgick att de woro i stort behof af hjelp. Man blef ense om att församlingarne borde upps manas att understodja eller ätminstone bjelpa i wäg kristeligt sinnate ynalingar met större själianlag, samt att man borde bedja itiftostyrelsen werka för skolornas unrerstörjande. Wi förbigä ristussionen om de tre följande punkterna såsom blott afseende uttolkningen af ett par bibelspråt och ett par af lutherska kyrkans troesatser, men sysselsätta oss desto mera mer sista punlten sasom ven anseende till tirsjörhåhantena wigtigaste. J afseente på sjunde punkten yttrade br pasta Wagenius, att med frihet i reliaröst hänseente, eller i anseende till Gud menas frihet från lagens of, från otro, från okunnighet och från synd. Detta wore ben inre sriheten; äfwen en yttre frihet funnes, och denna egde mi revan itilrädtlig grad, då wi egde frihet till underwisning i Lutberffa läran och till nåvemedleng brut och kunte bes fria of från synden; att skata wår nästa war ej sann frihet. Kolportören hr Röst sade, att de som klaza öfs mer retigiös frihet och delwis derför utwancra, äro personer, fom wilja göra fia fria från alla både Gudomliga oc menskliga lagar och ordnins gar. De skulle möjligen kunna tåla en regering, som ve sielfwa finge tillsätta, men beljt regera sjelfwa, och aldra helst sjelfwa wara Gud. Herr pastor Bergström intelade frihetsifrarne i twå klaeser, hwaraf den ena ej wille hafwa att skaffa med någon religion utan lefwa otygladt, som det lyste deras finnen, veri andra under för regifwanre af ömhet om religiouen wille bilda afs wikante fetter; men dessa hade all af rem önskad frihet till religionens utöfning, och den derutöfwer ästundade friheten från bidrag till lutherska kyrkans underhåb wore en borgerlig och ingatun: va en religiös frihet. Hr Wagenius uttalade till förra yttrandet, att fris heteifrarne wilja förfaftr de gamla bepröfmade före fattarne inom religiösa området och 1800 årg ers forenbet, att ven ene lemmen bör hemta stöd af de andra, utan i stället wille uttolka bibeln efter sitt eget tycke. Pastor Bergman från Jemtland wille på fepar ratisternas uppträdande emot statskyrkan tilbämpa språket: IVi wilje ej, att denne skall herska öf: wer of. i