Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1871, sida 2

ryckte stafvens jernspets ur marken och drog deu ända till de två ekarne, der den, till följe af den tvära riktning den fått, fastnade. Jacomo drog alt hvad han förmådde på tåget, som strärkte sig; stafven satt fast och just detta ville också banditenHan gjorde derpå fast tågets lediga ända vid stammen af en gran genom att linda den tre gånger omkring stammen och sedan göra flera knutar; derefter satte han sig på kanten af bråddjupet och fattade med båda händerna tag i tåget, som hängde liksom en bro öfver djupet och började med nedhängande ben verkställa den farliga öfvergången. Banditerna följde honom med ögonen, med återhållen anda och öppen mun. De sågo huru han, flyttande den ena handen efter den andra, framskred så lätt liksom han skulle hafva en stödjepunkt för sina fötter. Slutligen vidrörde han motsatta sidan, fattade tag i en ekrot och görande en sista ansträngning stod han på klippan. Han undersökte ou noga käppen vid hvilken tåget var fästadt och då han fann den sitta väl fast, vände han sig åter till sina män och gaf dem tecken att komma öfver. De voro tappra och djerfva bergsbor, som i fullo förlitande på sina krafter, icke tvekade ett ögonbliak. Så snart en gått öfver, kunde alla det, och alla gjorde det också. Maria blef kvar till sist. Då hennes tur kom, tog hon böruet af sitt förkläde mellan tänderna, fattade tag i tåget och gick öfver utan att visa tecken till fruktan eller svaghet. Kaptenen andades friare, ty alla hans män