Norrländska Korrespondenten – 4 juli 1871, sida 2

— Åren ni färdiga? frågade Jacomo. — Ja, det äro vi. — Låtom oss då gå. bDe begåfvo sig i väg följande en riktning som var aldeles motsatsen på hvilken AndråG kommit. Det var en bekväm gångstig, men så trång att en enda menniska skulle hafva kunnat försvara den mot tio. Denna gångstig, som ledde till foten af berget till hvilken banditerna flytt, hade icke undfallit Öfverstens vaksamma ögon; också hade han vid yttersta ändan af densamma utställt en post och hundra steg derifrån ytterligare en. Då de nu framgingo på denna väg vände sig Jacomo, som gick i spetsen, om och befallde sitt folk tystnad med denna körta och kraftiga stämma, som förkunvar att. lif och död bero på blind lydnad. Alla äterhöllo andan. I detta ögonblick utstötte barnet ett skrik. Jacomo vände sig om; hans ögon lyste i mörkret såsom en tigers. Maria gaf barnet sitt uttorkade bröst; den lilla tog det med begärlighet och teg. Man fruktade att gå, Efter tio miuuters förlopp fann barnet sig bedraget i sin väntan och började att ånyo klaga. Jacomo uppgaf ett slags rytande, som icke kunde förråda hvarken honom eller hans band, ty den som hörde det skulle snarare tro det vore en vargs tjut än ett menniskoläte, Ma-ria tryckte darrande sin mun mot barnets; mam gick ännnu några steg, men barnet plågadt af hunger började att gråta. i (Forts.)