Norrländska Korrespondenten – 4 juli 1871, sida 2

na rörelse af nysikenhet skulle tydas såsom vore han rädd. Efter Andrs bortgång stodo banditerna länge stumma och orörliga på samma plats. Slutligen steg Jacomo upp och lemnade dem utan att säga något. Hvar och en sökte något medel att stilla den hunger, som plågade honom; några funno rötter, andra vilda frukter, andra åter försökte afgnaga det späda gräset. Maria ensam satt stilla på klippan; hon kände att hon ännu hade mjölk åt sitt barn. Efter två timmars förlopp kom Jacomo till baka; han höll i ena handen en af dessa långa, jernbeslagna käppar med hvilka de romerska herdarne drifva tillsammans sin boskap, och i den andra tåget, som vi under loppet af denna historia hafva sett spela en så vigtig rol. — Gören er färdiga, sade han, vi bryta upp. — När? frågade banditerna. — I natt, svarade Jacomo. — Ni bar funnit någon utväg att komma härifrån? — Ja. Glädjen syntes på alla ansigten, ty ingen tviflade -på sin chefs ord, Maria steg upp. och räckte barnet till Jacomo och sade: omfamna ditt barn. Jacomo omfamnade barnet med ett uttryck, som fruktade han visa det en mensklig känsla fanns i hans bröst; sedan utsträckte han handen mot öster och sade: — Om en half timma är det mörkt. Alla undersökte sina vapen, gjorde nya patroner och lade på nytt fävgkrut på sina bössor.