Norrländska Korrespondenten – 4 juli 1871, sida 2

af värdighet och höghet, som skulle ha anstått en konung. Och nu då du känner mig kan du återvända till din öfverste och säga honom, att i hela Jacomos band, som håller på att dö af hunger, ej finnes en enda som velat köpa sitt lif för priset af sin kaptens. — Nå det är icke underligt, svarade Andre vridande sina mustacher, det bevisar att det fiones bra pojkar öfveralt — Och nu vill jag gifva dig ett. godt råd, sade Jacomo i det han med oro granskade banditeruas ansigten, att icke stanna längre bär, ty jag ansvarar icke för någonting. — Godt, svarade Andre kastande omkring sig. blickar af det djupaste förakt, man har ingen lust att stanna kvar här. För öfrigt tyckes det icke finnas mycket ätbart i ert läger. Kaptenen ryukade pannan. Andre betraktade honom såsom han ville säga: Nåväl, hvad står på? Och då Jacomos ansigte genast återtog sitt vanliga utseende, vände han honom ryggen och aflägsnade sig långsamt under det han gnolade: Hur sorgligt är Gensdarm att vara, Hur herrligt är Soldat att vara. När trumman slår, Farväl min skatt, När trumman slår Nation står upp. I det han sjöng sista versen vek han om klippan och försvann ur Jacomos och hans bands åsyn; men först tio minuter derefter vände han sig om, så mycket fruktade han att den