Norrländska Korrespondenten – 22 juni 1871, sida 2

Andre begaf sig i väg och började klättra uppför berget med alt det beundransvärda sjelfförtroendet hos en fransk soldat, som stödjer sig på två punkter: sitt mod, som han verkligen eger, och sin vältalighet, som han tror sig ega. Då han kom till toppen såg han på femtio stegs afstånd Jacomos skyltvakt, som på calabrisiska tillropade honom sitt: Ver-da? — Varlamentär, svarade Andre luget, och fortsatte sin väg. — Ver-da? skrek skyltvakten för andra gången. — Jag sade ju: parlamentär, ditt dumhufvud, skrek Åndr i det han tog ännu några steg framåt. — Ver-da! ropade skyltvakten för tredje gången och lade an med sitt gevär. — Hör du ingenting? sade Andre, hvarefter han af alla krafter skrek: parlamentär, harla-men-taor. Är du nu nöjd? Det syntes som det af Andt italieniserade ordet icke gjort väntad verkan, ty i samma ögonblick han gaf detta prof på sin språkkunskap träffade banditens kula hans tschakot och kastade den i afgruuden, emedan dess egare varit nog försumlig att ej spänna fast hakremmen. — Vargunge! skrek Andrå, som kände Roms historia, nu har du gjort ett mästerstycke. En tschakot, i hvilken lågo öfver trettio bref från mina älskarinnor, hvilka äro mig så kära allesammans. Ah, din bandit, du vili då att jag skall äta upp din själ! Detta sista utrop föranleddes af banditens anualkande. Denne såg nemligen att Aunudrö i