Norrländska Korrespondenten – 20 juni 1871, sida 2

— Tjugo louisdorer! Ni måtte, min själ, ha en besynnerlig smak, som betalar så mycket för sådana fåglar, som icke en gång duga att koka soppa på åt en trosskusk; men det är detsamma, hvar och en har sin smak. Niskall få honan, och om ni vill stoppa upp dem, har vi ett par vackra djur. — Du hör att du får tjugo louisdorer, upprepade Ökversten. DÖ Det är tillräckligt, svarade Andre i det han stoppade de tio han redan förtjenat i sin ficka. Var lugu! Jag skall nog fullgöra min sak ordentligt. Sedan aflägsnade han sig hvisslande sin favoritvisa. Denna gång återkom han ej förrän dagen derpå, men gårdagens löfte hade han mycket riktigt infriat. — Ah, skrek Öfversten hoppande af glädje. Andrå lemnade örnhonan och erhöll de utlofvade tjugo louisdorerna. — Inträd i edert kvarter mina conscriberade, sade Andre stoppande de erhållna guldmynten i sin ficka, ni fiunen der gamla kamrater att språka med. — Nu kan du gå, sade Öfversten, jag behöfver dig icke mera. — Vill ni att jag skall plocka dem åt er? — Ja, det kan du få göra. — De äro så väl betalda att jag anser mig böra göra det inpå handeln. Andrö gjorde en militärisk helsning och begaf sig bort. Dagen derpå sade den bandit, som skulle bemta proviant, till Jacomo: