Norrländska Korrespondenten – 20 juni 1871, sida 2

lägsnade sig guolande på en visa med följande refräng: Hur sorgligt är Gensdarm att vara, Hur herrligt är Soldat att vara! Det hördes väl att soldaten var fullkomligt nöjd med sia rang och den ställning han hade i samhället. Öfversten satte sig utanför sitt tält och följde med ögonen den, på hvilkens skicklighet hela hans hopp hvilade. Då Andre försvuvnit i den granskog, som betäckte bergets fot, vände han sina blickar till örnen, hvilken, efter roffåglars vana, flög i vida kretsar och som småningom närmat sig bergets topp. Plötsligt slog han ned med blixtens hastigbet och då han åter höjde sig, hade han en rapphöna i sina klor, Efter några minuters förlopp försvann han i djupet, der hans näste var. Det dröjde icke länge förrän han åter visade sig och satte sig på klippans spets. Knappast hade han låtit vingarne sjunka förrän ett skott lossades och örnen störtade ned, Tio minuter derefter framträdde Andre ur skogen, bärande sitt byte. — Ilär är tuppen, sade han i det han nedlade kungsfågeln vid Öfverstens fötter, han är en duktig krabat. — Och der har du tio louisdorer, svarade Öfversten. — Får jag lika mycket för hönan också? frågade Aundre. — Du får dubbelt så mycket för henne! sade Öfversten.