Norrländska Korrespondenten – 13 juni 1871, sida 2

— Mig, kapten? — Ja; det är ou din tur, — Mia tur? — Javisst. — Att skaffa lifsmedel, för tusan. — Ah! i — Gå genast, sade Jacomo, du ser att dina kamrater vänta dig. Antonio följde med ögonen den riktning kaptenens hand utvisade, och såg verkligen tyå af sina kamrater, som vinkade honom till sig. — Jag kommer, sade Antonio, och skyndade att förena sig med dem utan att förlora en minut. Alla tre gingo under tystnad till den del af klippan, som var så brant och otillgänglig att Öfversten ej ansett det nödvändigt att der placera någon skyltvakt. På randen af afgrunden, som Antonio beträdt med en bergsbos lugn, framtog en af hans kamrater ett tåg och en säck, hvilka lågo under en buske, hängde säcken om Antonios hals och slog tåget om hans armar. — Uvad djefvulen gör du? sade denne, som denna ceremoni började oroa. En af karlarne lade sig då på magen så att hufvndet låg öfver afgrunden. — Gör som jag, sade han till Antonio. Aptouåo lydde. och lade sig bredvid kamraten. — Ser du det der trädet? sade hav derefter i det han pekade på en gran, som växte fram ur en klippremna tjugo fot under dem och tusen fot öfver dalen. — Ja, svarade Antonio.