Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1871, sida 2

hare och hälften af ett åtta dagars gammalt lam. Kaptenen utdelade sjelf portionerna med en opartiskhet, som skulle hafva gjort en konung Salomos bödel heder. IIvad vatten beträffar tog man deraf efter godtfinnande, ty en källa flödde på bergets topp. Bröd talade ingen om, och Antonio var så förvånad öfver hvad han såg, att han frågade sig sjelf om det var bakagn eller mjöl som fattades för att baka. — Nu få vi ingenting förrän samma tid i morgon, sade kaptenen till Autonino, ty vi hålla icke mer än ett mål om dagen och du ser att vi icke befinna oss illa deraf. Måttligheten är en half dygd och efter denna räkning hafva vi nu en hel hop dygder. Rätta dig således derefter och drag till ditt bälte hårdare, så att matsmältningen måtte försiggå så långsamt som möjligt. Antonio gjorde en grimas, som skulle föreställa ett småleende och satte sig att spela morra med tre afsina kamrater och dermed fortforo de i två timmar. Då klappade honom kaptenen på axeln och föreslog honom att göra en promenad. Antonio antog förslaget med ifver. Under denna promenad lät Jacomo ånyo berätta för sig om de närmare owständigheterna vid Autonios fångenskap och flykt, och Antonio uppdukade ånyo samma historia, derunder kastande ögonen till höger och venster. Plötsligt blef han varse ingången till en grotta. — Hvad är detta? sade han likgiltigt till kaptenen. — Vårt kök, svarade Jacomo lakoniskt. — Jaså! — Vill du se det? frågade kaptenen,