Norrländska Korrespondenten – 6 juni 1871, sida 2

— bet var ledsamt att du kom så sent, du hade annars kunnat äta med oss. Autonio svarade, att han hade ätit straxt förrän han flydde, att han följaktligen icke var hungrig och kande gerna vara utan mat till följande dagen. För örrigt, tillade han, bör väl icke här finnas lifsmedel till något öfverflöd och jag vill derföre uppskjuta till i morgon med att minska portionerna för de andra. Jacomo gjorde atbörd, som skulle betyda: vi lefva visserligen icke i öfverflöd, men vi hafva det nödvändiga. Autonio hade trott sig få se sina fordna kamrater bleka, afmagrade, utsvultna och döende af hunger; men långt derifrån, han fanu dem muntra, glada och friska. Maria var fet och frodig och barnet hade icke alls lidit. Antonio trodde att de lifnärde sig med rötter och vilda frukter, men då han kastade ögonen på marken, märkte han der ben, som vissexligen voro väl afgnagda, men på hvilka likväl kött måtte hafva funnits att afgnaga. Huru detta kött kunde råka i händerna på banditerna på denna kala och isolerade klippa kunde han icke begripa. Ett ögonblick trodde han att traktens bönder genom någon underjordisk, dold aåug förde till dem mat; men när han tog i betraktande att man på samma väg lika lätt kunde aflägsna sig så fann han att Jacomo då säkert icke i tolf dagar dröjt på bergspetsen som en tupp på ett kyrktorn. Han kunde icke begripa huru saken förhöll sig. (Forts.