Norrländska Korrespondenten – 30 maj 1871, sida 2

nu inför öfversten med ett god: samvetes lugn, ty det var hans fulla föresats att förråda sina gamla kamrater. Solens första strålar syntes belysande klipparnas spetsar och då dalarna, i hvilka de franska trupperna bivareakerade ännu lågo i skuggan, såg alt ut som om bergen brunno. Smaningom och i samma mån som solen uppsteg på himmelen försvunno skuggorna och ljusfloden, som trängde in i klippskrefvorna uppväckte örnarna i deras nästen så att de svingade sig upp i luften, liksom de försofvit sig, och med några vingslag försvunno i rymden. Tid efter annan hven vinden från sjön, nästan af fuktighet, i den vid bergets fot belägna gran och krokträdsskogen. Träden böjde och reste sig behagligt, böjde sig ännu en gång låtande höra detta hemlighetsfulla sus, som är det språk, skogarne tala sinsemellan. Slutligen syntes hela berget vakna, få lif och röra sig, endast spetsen förblef öde och tom. Det oaktadt voro alla ögon fästade på denna spets. Öfversten sjelf med en kikare i handen lemnade den icke ett ögonblick ur sigte. Efter en halftimma blef han dock trött att vänta, hvarföre han sköt ihop kikaren och vände sig till Antonio med endast detta ord: Nå?... Ordet är ett besynnerligt instrument alt efter som tillfället är beskaffadt då man begagnar det. Det förkortar eller förlänger sig, brusar som en storm eller sorlar som en bäck, hoppar som en tiger eller kryper som en orm, far till molnen som en bomb eller nedfar från bimmelen som en blixt; en talare behöfver ett