Norrländska Korrespondenten – 30 maj 1871, sida 2

noligt; men det är bättre att svälta ihjäl än att hänga. Maria tryckte barnet i sina armar och drog djupa suckar, hvilka nästan liknade snoyftningar. Banditen stampade i marken. — Vi hafva gjort ett godt mål i afton, sade han; vi hafva nog för ett dyligt i morgon och det är alt hvad som för närvarande behöfs. Låtom oss nu sofva. — Jag sofver redan sade Maria. Jacomo lade sig ned bredvid henne. Jacomo hade rätt; han hade blifvit förrådd, men icke utaf bönderva eller af herdarne, utan af Antonio en af hans egna, hvilken, såsom vi förr berättat, blifvit under en strid tillfångatagen, och räddat sig från galgen genom löftet att utlemna röfvarbandets kapten. Han hade börjat uppfyllandet af detta löfte med att utställa posterna, hvilka dödade Hieronimo. Emellertid hade öfversten, som kommenderade den lilla belägringstruppen, satt Antonio under sträng bevakning, ty för att Antonio helt och hållet skulle blifva fri från repet, måste han lemna Jacomo i fransmännens väld, och öfversten var för klok att släppa sin fånge förr än han erhållit en annan i hans ställe. Kort före dagningen lät han framföra Antonio emellan två soldater för att med honom se om banditerna änuu voro kvar på bergets spets. Om de icke voro der hade posterna blifvit illa utställda och Antonio, som haft detta bestyr om hand, dubbel förrädare och således värd att hängas två gånger. Det var ingenting att invända mot denna krigareslutsats, hvilken Antouio måste underkasta sig. Han visade sig